Magnoliatorget

Vanliga kvinnor efterlyses!

2012-02-05T09:50:00.002+01:00

Detta är en alltför vanlig beskrivning av en kvinna inom litteraturen:

"...hon var vacker. Det var inget hon trodde, det var så nära ett faktum som skönhet kunde vara. Ansiktet med de höga kindbenen, de korpsvarta och markerade men fint formade ögonbrynen ovanför de nästan barnsligt stora ögonen med gröna irisar som strålade med en mogen, ung kvinnas intensitet. Det honungsfärgade håret, de fylliga läpparna, den breda munnen. Den långa, smala halsen, den lika smala kroppen med små bröst som inte var mer än upphöjningar, dyningar på en havsyta av perfekt om än vinterblek hud. Höfternas mjuka rundning. De långa benen som hade fått två modellagenturer i Oslo att åka förbi gymnasiet...."

Snälla författare, ta till er detta. 90 procent av världens kvinnor är långt ifrån perfekta. De är alldeles vanliga. Bär på några kilos övervikt, sminkar sig inte varje dag, har inte låååååångt svallande hår, perfekt hy och tänder så vita att de gnistrar i solljuset.

De är som jag. Vanliga. Lite överviktiga, med en vildvuxen frisyr som inte klipps av ett proffs var sjätte vecka, trötta ögon, blek hy med finnar på "olämpliga" ställen och en kropp som inte har formerna på rätt ställen.

Det är kvinnor som inte har tid, råd eller möjlighet att springa på gymmet fem dar i veckan och få hjälp med träning och kostråd av sin personliga tränare. Det är rent ut av kvinnor som hatar att träna - som jag. Kvinnor som sliter med tråkiga jobb, barn, vardagsliv osv och vars enda träning är att skjutsa runt ungarna till deras träningar. Det är vanliga kvinnor. Utan ett speciellt utseende som får männen att köra in i lyktstolpar för att de inte kan låta bli att strirra.

När det gäller män i litteraturen tillåts de vara både feta, svettiga, skalliga, lata och alkoliserade. Alldeles vanliga. Inte speciellt attraktiva alls.

Varför gäller inte samma regler för kvinnor?

Kan inte någon författare ta till sig detta? På riktigt. Inte börja med den fula ankungen som förvandlas till den vackra svanen. Utan arbeta med en alldeles vanlig medelsvensson som förebild? Inga desperata hemmafruar som tar till kniven i tid och otid utan bara en alldeles vanlig kvinna som bara besöker läkaren när hon är sjuk. Utgå från verkligheten och skapa en kvinna som jag kan relatera till, som inte bara ger mig ännu mera mindervärdighetskomplex.

Om denna kvinna sedan har ett enormt intressant yrke, är rättsläkare, polis, kidnappningsoffer, vampyr, häxa eller vad som helst som inte är det vanliga spelar ingen roll. När jag läser vill jag ju få ett äventyr serverat, men snälla hoppa över den där gudinneliknande kvinnan som inte existerar och ge mig en "vanlig" kvinna!

Snygga vampyrer?

2012-02-05T09:31:00.000+01:00

"Det första jag lade märke till var att alla som hade en ifylld vampyrtatuering var otroligt snygga. Alltså det var helt galet."

Dessa rader ovan kommar från boken "Vampyrens märke" av P.C Cast och Kristin Cast.

Jag tycker de beskriver en hel genre. Den nya "snygga" vampyrgenren riktad till tonåringar. Boken slet jag med mig under en blixtvisit på biblioteket men den kommer att komma tillbaka oläst. Varför?

Jo för att jag är så himla spyless på alla dessa "otroligt snygga" vampyrerna. Jag är less på att de alltid faller för den där lite udda, mobbade tjejen som inte kan tro att det är sant att snyggingen vill ha just dem. Jag är less på att läsa om hur den där tjejen blommar upp och blir så otroligt vacker hon med. Allt skit om att de är dagvandrare, glittrar i solen, skyddas av magiska ringar osv har jag oxå blivit less på.

Jag vill ha mörka, skitiga, elaka vampyrer. Såna som dricker blod, dödar folk, som inte syns i speglar, är allergiska mot vitlök och bara drömmer om att se solens ljus. Vampyrer som alla vill döda istället för att pippa med dem. Jag vill ha ondska! Låt oss hoppas att de "riktiga" vampyrerna snart kommer tillbaka till oss.

Och för all del, skänk oxå tillbaka de "riktiga" blodtörstiga bestarna som varulvar är, istället för dessa hetblodade, atletiska, starka och oemotståndliga hanar med ett revirbeteende som heter duga. Som alla kvinnor faller för fastän de är psykopatiskt svartsjuka och inte tillåter sin kvinna att leva utan dem. (Som i vilken annan bok som helst skulle vara upptakten till en otroligt spännande thriller om en kvinna som har bestämt sig för att inte ta skit längre!)

The vampire diaries

2012-01-30T09:33:00.002+01:00

Damon: Vad är så speciellt med den där Bella? Edward är en tönt.
Caroline: Du måste läsa första boken först annars förstår du inte.
Damon: Jag saknar Anne Rice, hon kunde sina saker hon.
Caroline: Varför gnistrar inte du?
Damon: För att jag lever i den riktiga världen där vampyrer brinner upp i solen.
Caroline: Ja men du går ju ut i solen.
Damon: Jag har en ring som skyddar mig. En lång historia.

Man måste ju bara älska hur författaren / regissören kastar en rejäl känga mot Twilight samtidigt som det finns en förklaring till varför just de här vampyrerna i den här serien är av den äkta sorten. De brinner i solen........................ om de inte har en skyddande ring såklart. *s*

The Tudors

2012-01-30T09:19:00.000+01:00

Jag har börjat att se serien "The Tudors" och har nu sett den första säsongen.

Den är både bra och dålig. Jag väntar liksom hela tiden på historien, på den blodiga historien som jag vet att det är. Men det är mest bara romantiskt tjafs. Lite som att bara läsa på baksidan av en bok och tro att den ska vara bra och sen inse att man hamnat i nån Harlequin-variant av en historisk händelse.

Samtidigt kan jag inte låta bli att se den och följa med i komplotterna och fascineras av hur EN mans nycker och idéer nästan kunde fälla ett helt rike.

Jag ska snart ge mig in i seriens andra säsong och då hoppas jag att det ska bli iaf lite blodigare och lite mindre pippande.

Up all night och Björn Borg

2012-01-30T09:13:00.000+01:00

I nya serien "Up all night" som jag råkade zappa in mig på promotas Björn Borgs underkläder på ett sätt som är svårt att undvika att lägga märke till.

Just i den här scenen där männen jämför sina kalsonger höll jag på att kikna av skratt. Bra reklam i en rolig serie kan väl aldrig vara fel eller?

Blodläge

2012-01-30T09:08:00.000+01:00

Per Mörner kommer till en liten stenhuggarstuga på Öland som han har ärvt, med sig har han sin son medan dottern ligger på sjukhus på fastlandet med en allvarlig sjukdom.

Mitt i idyllen dyker ett problem upp, Pers far Jerry Mörner - på sin tid en känd porrmogul dyker upp, hans studio brinner ner och det verkar som att någon är ute efter Jerry, någon som vill att han ska dö.

Samtidigt blandas den historien ihop med den om Vendela, som har kommit tillbaka till ön med sin man till sitt nybyggda lyxiga hus. Vendela har problem med nerverna och hoppas på att finna ro samtidigt som hon skriver på en bok om älvorna på ön.

Theorin väver ihop en myt om älvorna som säkert fascinerat honom en hel del med en mordhistoria och lyckas faktiskt med att lyfta fram både en intressant myt och blanda det med en rejäl dos verklighet på ett sätt som blir intressant.

Jag sträckläste iaf boken. Med en liten gnagande känsla av att jag hade velat ha mer älvor, mer övernaturligt UTAN en förklaring till det och mindre verklighet. Samtidigt som just den delen som ger en logisk förklaring till allt tilltalar mitt sinne för ordning och reda. *s*

Mörkrädd

2012-01-30T09:00:00.001+01:00

Jag läste en gång att författaren Stephen King sagt att han VET att det inte finns monster under sängen, men att han ändå varje kväll han går och lägger sig är noga med att bädda in fötterna under täcket för att monstret under sängen INTE ska kunna gripa tag i hans fot.

Av den här boken hade jag på nåt sätt väntat mig lite mer än vad den gav. Lite mera King på nåt sätt, för historien har potential. Den handlar om David som är sjukligt mörkrädd sedan barndomen och som har bestämt sig för att ta itu med sin rädsla en gång för alla.

Alltså hyr han ett hus i mörkaste Norrland (surprise liksom - här är det väl inte mörkt?) och med sig tar han bara sin katt Trassel.

Sedan blir det aldrig riktigt spännande för min del att läsa den här boken. Kanske men bara kanske är det här en av de få böcker som faktiskt skulle göra sig bättre som film där bildspråket kan få skrämma vettet ur en på ett sätt som orden inte gör.

Den andra systern Boleyn

2012-01-16T19:00:00.001+01:00

Filmversionen. Jag kan säga så här: Filmen är absolut inte dålig, men har man som jag läst boken bara någon vecka före man ser filmen blir det fel. Där boken är så mycket mer nyanserad blir filmen stel och konstlad. Där boken verkligen tillåter en att ta del av systrarnas innersta tankar, känslor och ambitioner blir filmen något haltande.

Om jag måste välja mellan den ena eller den andra är boken helt klart vinnaren i den här "fajten".

The rise of planet of the apes

2012-01-15T14:59:00.001+01:00

Attans lång filmtitel det där, alldeles för lång. Ska jag vara ärlig trodde jag att det här var remaken av Apornas planet eftersom det handlade om smarta apor. Så fel jag hade.

Men om jag hade förväntat mig en halvbra eller rent utav dålig film (som jag kommer ihåg det var filmen Apornas planet inte så bra) så blev jag glatt överaskad av den här. Forskaren Will har en alzeimersjuk far och bedriver forskning på apor för att kunna bota den och andra demenssjukdomar. Till slut lyckas han med experimentet men då en av aporna blir aggresiv och rymmer läggs projektet ner samtidigt som alla schimpanserna avlivas.

Alla utom en...

Kvar blir lilla Ceasar, nyfödd och utan mor (eftersom hon fött Ceasar i sin bur utan forskarnas vetskap) och Will klarar inte av att avliva den lilla apan utan tar hem honom. Väl hemma upptäcker han att det virus han givit till modern för att öka hennes hjärnkapacitet har överförts till Ceasar. Som bara blir smartare och smartare. När Ceasar anfaller en man i kvarteret blir Will avslöjad och när han avslöjar sina forskningsresultat drar forskningscentret igång igen i full skala. Med ett nytt uppdaterat virus.

Ett som fungerar alldeles utmärkt på apor vilket leder till ett apuppror som aldrig skådats förr.

Vad jag föll för i filmen var medmänskligheten den spelar på. Hur lilla Ceasar först är nöjd med sin tillvaro men sedan vill ha mer, hur han kämpar för att få ett bra liv för sig och sina medapor. Det är en fin film i vissa ögonblick. Och skrämmande på sitt sätt. Det är så väldigt lite som skiljer oss från dem och man kan ju inte låta bli att undra vad som skulle hända om de plötsligt hann ikapp oss kapacitetsmässigt när det gäller intelligensen.

Samtidigt kan jag tycka att det är lite synd att alla filmer idag "måste" byggas upp så att det kan bli en fortsättning. Precis som den här filmens slut som är ett slut men ändå inte eftersom man litegrann blir hängande i luften och undrar vad som hände sen då.

Spoilervarning på nedanstående:

Vad hände med viruset som visade sig vara dödligt för människor även om det höjde intelligensen hos aporna avsevärt?

Låter verkligen människorna aporna leva i fred i sitt lilla naturreservat? Eller utbryter fullskaligt krig mellan människor och apor?

Som upplagt för en katastroffilm där mänskligheten smittats av det dödliga viruset och sakta utplånas medan aporna - alla apor - blir intelligentare och hyser en önskan att ta över hela planeten. Typ...

Judas Kyss

2012-01-15T10:24:00.001+01:00

J.T Elison

Jag gick från ett himla bra läsflyt och tur med böcker till de jag inte ens orkar läsa klart.

Den här boken är tack och lov köpt på second hand och därför inte någon dyrare utgift, den lät bra när jag läste på baksidan men tyvärr missade jag (hur det nu gick till) att den är utgiven av Harlequin vilket i min värld vanligtvis brukar innebära att jag inte gillar böckerna.

Det stämde också i det här fallet. Boken handlar om ett mord på en gravid kvinna där hennes lilla dotter hittas levande tillsammans med sin döda mamma. Det faller på Taylor Jacksons bord att utreda mordet.

Och det spårar ur med nån seriemördare som nämns hela tiden utan att jag under de sidor jag faktiskt läser boken kan hitta någon länk till den pågående historien. Sen kopplas en fin liten sexhärva på och så är det någon som vill sätta dit Taylor bland annat genom att lägga ut smygtagna sexiga bilder på henne.

Men nej, historien blir aldrig spännande. Den blir aldrig gastkramande och den lockar absolut inte till någon sträckläsning. Nästa bok jag väljer att läsa ska det inte stå Harlequin på...

Det enda positiva med det här är att min syster nog blir glad när hon får en påse med böcker (jo för naturligtvis råkade jag köpa på mig fler böcker av J.T Elison) - hoppas du får en trevlig läsning sis.

First Aid Kit - Emmylou

2012-01-15T09:06:00.000+01:00

Råkade snubbla över en länk till en video med First Aid Kit och klickade vidare på den i tron att jag skulle stänga av den mer eller mindre omedelbart. Istället blev jag förtjust! Och fortsatte lyssna.

American Psycho

2012-01-14T17:27:00.001+01:00

Brett Easton Ellis

Oh ja, jag vet att det är en gammal bok. Och en gammal film. Men när jag fann boken på stadens second hand butik kunde jag inte låta bli att köpa den eftersom en "sanning" (med modifikation) är att boken alltid är bättre än filmen.

Så jag köpte boken för en femma och började läsa. Redan efter några sidor insåg jag att det skulle bli en sån där kämpa-sig-igenom-bok. Den beskriver nämligen saker lite för ingående.

När de äter sushi till exempel, jag vet vad det är tack. Jag behöver inte en utförlig beskrivning. Och när Bateman duschar har jag inte något behov av att veta exakt vilka produkter han använder och i vilken ordning. Osv.

I det här fallet är det utan tvekan detaljerna som fäller boken.

Och filmen, ja som ni kanske förstod av inledningen av inlägget så tyckte jag inte att den var bra den heller. Just den här boken betraktar jag med andra ord inte som ett riktigt fynd trots det låga priset...

(Ja, jag gav faktiskt upp utan att ha läst ut hela boken!)

Once upon a time

2012-01-13T17:25:00.001+01:00

Sagan tar sin början...

Emmas bortadopterade son Henry dyker plötsligt upp hemma hos henne och kräver att hon ska ta tillbaka honom till Storybrooke. Ofrivilligt tar Emma på sig uppdraget och ser till att pojken kommer hem. Samtidigt bjuds man på bakgrundshistorien, ni vet hela grejen med "Det var en gång..."

Fast i en något annorlunda version än den vi är vana vid. Saga blandas med verklighet på ett nytt fräscht sätt i den här serien från ABC. Och även om första avsnittet i likhet med Revenge mest verkar handla om att lyfta fram och presentera de olika karaktärerna i handlingen så tror jag ändå på det här greppet.

Jag gillar ju sagor, så naturligtvis "måste" jag ju gilla när sagorna presenteras i en ny vuxen version snarare än i de snälla tecknade barnversionerna vi är van vid. Hoppas jag iaf. Fortsättning följer...

Spåren på bryggan

2012-01-13T17:15:00.002+01:00

Författaren Lars Rambes debutbok.

Boken som jag just läst ut - en vinterdag med snöstormen ryandes utanför husets varma trygga vrå - utspelar sig passande nog till stora delar under vintern 1965 där en snöstorm spelar stor roll.

Det var nämligen det året man fann en förrymd mentalpatient och en ung vacker flicka från Strängnäs döda tillsammans i en vak. Fallet har förblivit olöst till polisens frustration och de inblandades stora lycka. Men så börjar journalisten Fredrik att gräva fram fakta för en serie om mentalsjukhusets historia samtidigt som en av de inblandade utför sin egen privata undersökning. Detta leder till oro i leden och någon eller några personer gör allt för att tysta ner och mörklägga historien.

Under hela bokens gång kommer sedan den händelsen att vävas samman med ett flertal händelser i nutid och varje liten detalj avslöjar mer om mer om händelser i nutiden som har sin början i mysteriet med de döda i vaken från 1965.

En bra historia som vävs samman på ett bra sätt. Rambes debut var bra så jag förstår att det kom en uppföljare och det kommer säkert fler. Gillar ni en bra deckare där alla trådar i slutändan har nystats upp ska ni läsa den här boken!

Men återigen, har man svårt för att hålla isär ett flertal olika karaktärer och tycker att det är jobbigt med en historia som hattar fram och tillbaka både i tiden och mellan olika personer är kanske inte det här kortet man ska satsa på.

Revenge

2012-01-13T15:27:00.001+01:00

Emily gör entré i Hamptons innekretsar efter att ha hyrt ett strandhus nära Graysons överdådiga hem och hon har omedelbart siktet inställt på sonen i huset Daniel. Hennes enkla mål är inte att fånga en rik man som man hade kunnat tro utan hämnd.

Och den börjar genast ta sin form.

I seriens första avsnitt köper Emily in sig på en välgörenhetsfest som Victoria Grayson håller i och utan att ens blinka avslöjar hon mer eller mindre omedelbart att Victorias bästa väninna har ett förhållande med hennes make. Sedan siktar hon in sig på Daniel... Jag har läst att serien bygger löst på boken "Greven av MonteCristo" och jag har även läst någonstans att alla lösa trådar tydligen kommer att vävas samman i det sista avsnittet vilket gör att det verkar värt det att se serien.

Dock så är det så att även om serien får en flygande start tycker jag att det första programmet är lite segt, snudd på tråkigt till och med. Men jag förstår att det kan behövas en introduktion av alla karaktärerna innan seriens handling får träda in och ta över scenen. Jag ska absolut se nästa avsnitt och ge det en chans, jag tror att Emily kan bli riktigt intressant att följa.

Jag ska kanske till och med försöka få tag på ett exemplar av boken och läsa den - vilket jag iofs säkert redan har gjort någon gång för lääääänge sedan men utan att komma ihåg dess handling.

Bedragen

2012-01-12T11:13:00.000+01:00

Katerina Janouch

Är tydligen den första delen i en serie om Cecilia Lund som arbetar som barnmorska, har fyra barn en man och ett alldeles vanligt svenssonliv.

En dag dyker Simon upp i deras hem, han påstår sig vara Johns son, ett barn avlat 20 år tidigare under en flyktig kärleksnatt utomlands. Hans uppdykande i samband med att förhållandet gått i stå och Cecilia misstänker att John är otrogen gör att saker och ting ställs på sin spets.

För egen del kommer jag inte att läsa de följande böckerna om Cecilia Lund. För det första för att jag tyckte att boken var så där lagom vardagstråkig som livet är. Och det räcker för mig med mitt eget inrutade vardagsliv. En insikt i någon annans stressade liv med barn, jobb, problem med ekonomin och allt det där andra ger mig inte något extra.

Och när jag läser böcker vill jag ha det där lilla extra. För historierna i dem är ju en verklighetsflykt, för en stund får man vara någon annan och leva ett annat liv. Dramatiskt, spännande, äventyrligt, i en annan värld eller i vår egen fast i en annan roll än den man själv lever i, det är bara att välja och vraka.

Och att i en hel bok uppleva sitt eget pusslande med tid och pengar och vardagsbekymmer - näe, det var inte min grej. Den lilla "kryddan" i boken med Simon som dyker upp, ett gäng militanta kvinnor som går sina egna vägar och tankarna kring livet på BB ger inte mig någon extra liten kick utan blir snarare ett himlande med ögonen och en suck.

Nu får boken vandra vidare till någon annan (syster yster?) som förhoppningsvis tycker den är bra.

Vansinne

2012-01-08T14:18:00.002+01:00

av Dean Koontz

Boken handlar om Billy som arbetar som bartender och i örvrigt lever ett stillsamt liv, en dag finner han en lapp på sin bil där det står att antingen kommer en ung kvinna eller en gammal dam att dö oavsett om Billy tar kontakt med polisen eller inte.Vem som dör beror på Billys val.

Det som Billy tar som ett skämt utvecklar sig snart till en vansinning mardröm där han bara är en bricka i ett spel och vad han än gör kommer någon att dö.

Jag har alltid gillat Koontz böcker, ibland mer och ibland mindre. Den här hör till den första kategorin. Den är spännande, håller högt tempo och håller inte bara Billy utan även mig fången i mardrömmen.

Och att jag inte vill släppa en bok ifrån mig när jag väl börjat att läsa den innebär bara en sak: Att den får ett väldigt bra betyg. Det här bokåret har börjat bra måste jag säga.

"Människor lever skingrade sina liv på vägarna nu,
Och ingen bryr sig om grannen mer
Om han inte väsnas och stör,
Alla rusar fram och tillbaka i bilarna nu,
Och vägarna är deras enda hem! TS Eliot

Super 8

2012-01-08T11:57:00.001+01:00

Omdömena jag har fått till mig om den här filmen har varit väldigt varierande, allt från att det är någon underlig hybrid mellan ET och Alien som inte blir bra till att den är riktigt bra.

Jag tycker att den är helt suverän.

Jag får associationer även till filmen Det och Stand by me. Främst för att den här filmen är skapad ur barnens synvinkel. Det är inte en alldeles vanlig science fiction film där aliens kommer till jorden och militären eller världens befolkning måste försvara sig både högljutt och väldigt blodigt.

Filmen som handlar om ett gäng unga killar och en tjej som håller på att göra sin egen film och utspelar sig i slutet av 70-talet, under inspelningen råkar de bevittna en tågkrasch och kameran har fångat mer än bara det utspårade tåget. Mycket mer, för att inte tala om superhemligt. När militären kommer till den lilla sömniga småstaden där filmen utspelar sig bestämmer sig barnen för att ta reda på vad det verkligen handlar om...

Jag kan absolut förstå kritiker som sitter och tittar på filmen med sina kritikerögon påslagna, som påpekar att både än det ena och än det andra är overkligt MEN det här är en film som förtjänar att ses utifrån tanken att allt kan hända. Det är en historia om vänskap, att ställa upp för varandra, om känslor och om att växa upp. En film om förståelse, vilket man om inte annat får lov att ta till sig i slutet av filmen.

Den är helt enkelt bra! För mig som gillade de filmerna jag tidigare nämnt är den bara ytterligare en film att älska!

Conan vs Conan

2012-01-07T15:06:00.001+01:00

Den första Conan filmen kom 1982, då var jag 11 år och djupt imponerad av filmen. Jag såg den rentutav flera gånger. Sedan dess har filmen hunnit bli en riktig kultfilm.

Och Arnold, han kom, sågs, segrade och....blev guvenör. Och syns numera mest i skvallerblaskor pga att han lite svårt hålla sig inom äktenskapets skaklar.

Visste ni förresten att i den första filmen var Swarzenegger tvungen att dra ner på sin träning och tona ner sina muskler, detta för att hans armmuskler var så stora att han inte klarade av att svinga ett svärd?

Arnold fick oxå göra alla sina stunts själv därför att det inte gick att hitta en bodydouble till honom som var tillräckligt imponerande i sin storlek, inte heller talar han speciellt mycket i filmen, som exempel kan nämnas att han till sin följeslagare Valeria under filmens gång endast har sagt fem ord.

I den nya Conan filmen från 2011 med Jason Momoa talar Conan betydligt mycket mer än sin föregångare. Möjligtvis för att han inte har en extremt taskig brytning som Arnie.

Att filmen är betydligt mer påkostad och har specialeffekter som inte ens var möjliga 1982 är förståss uppenbart för alla. Jag är rätt säker på att den faktiskt är bättre än originalet, men ska jag vara ärlig är det så länge sedan jag såg den första versionen så jag vet inte.

(Och jo, för er som undrar så vill jag allt gärna se den igen.)

Om ni nu undrar ifall ni sett Jason någon annanstans är han även med i Games of Thrones där han spelar Khal Drogo.

Han har oxå varit med i Baywatch för en sisådär 10-11 år sedan. Andra serier han medverkar i (i vilken grad vet jag inte) är North Shore och Stargate Atlantis. Dessa rekommenderas då om man som kvinna vill vila ögonen på något fint... Det återstår dock att se om han verkligen blir en värdig arvtagare till Swarzenegger. Undrar om det ens går att bli så hypad som hollywoodstjärnorna blev på 80-talet?

Så den ena filmens styra är Arnold Swarzenegger i en kultroll, den andras är specialeffekter anno 2011 - vilken av dem går segrande ur striden?

Setup

2012-01-07T14:39:00.000+01:00

Med Curtis Jackson, Ryan Phillipe och Bruce Willis som ni kan se på omslaget. För sakens skull vill jag bara meddela att Willis roll som Biggs är minst sagt osynlig.

Det är inte många minuter Bruce är med i bild även om karaktären Biggs har en större roll i filmen. Men det är klart, ibland räcker det väl med ett par minuter för att få bra betalt. OCH för att kunna prångla ut filmen med Bruce Willis som lockbete.

För de som är över 20 lockar nog hans namn mer än Ryan Phillipes skulle jag tro. Han var ju trots allt STOR stjärna en gång i tiden - dvs den tiden när jag blev filmfantast.

Om filmen i sig finns inte så mycket att säga. Det handlar om klåpare som rånar en diamanthandlare (med oärliga avsikter) och som sedan blir jagade av ryssar och mafiosos till höger och vänster. Det pratas en hel massa i filmen och det springs en hel massa i filmen. Det blir tråååååkigt.

Jag för egen del har lärt mig följande: Att Bruce Willis är ett affischnamn för en film idag är allt utom en garanti för att det ska vara en bra film. Snarare tvärtom. Hans stjärna har dalat...

Dubbelspel

2012-01-07T14:17:00.000+01:00

Av James Patterson och Michael Ledwidge

Patterson verkar ha gjort det till sin grej att bara skriva böcker i samarbete med andra författare. Varför låter jag vara osagt.

Det funkar, och det är vad som har betydelse för mig. Den här boken handlar om polisen Lauren Stilwell som en dag när hon ska överaska sin man och bjuda ut honom på lunch istället ser honom lämna sitt kontor och åka till ett kontor tillsammans med en vacker blond kvinna.

Istället för att ställa honom mot väggen bestämmer hon sig för att söka upp sin attraktiva arbetskamrat Scott som flörtat med henne skamlöst under en tid. Det ena leder till det andra. Och det andra till det tredje. Efter en hämningslös kärleksstund tillsammans ser nämligen Lauren sin man Paul mörda Scott.

Nu ställs hon inför ett avgörande val. Lämna ut sin man till sina kollegor och samtidigt stå med skammen (både för otroheten och för att vara gift med en mördare) eller skydda Paul till varje pris och därmed själv bli en polis som spelar på fel sida av lagen.

Boken är verkligen som det står på baksidan "berättad i ett högt tempo", vilket gör att jag läser den i samma höga tempo, nästan utan att släppa den. (Visste ni att det går alldeles utmärkt att läsa en bok och laga mat samtidigt?) Och även om historiens upplösning blir lite för mycket av det goda så kan jag inte låta bli att tycka om boken.

Och att längta efter att få lägga vantarna på nästa bok skriven av James och någon annan.

Demonens död

2012-01-07T10:22:00.000+01:00

Av Anne Holt

Boken byggs till stor del upp kring 12-årige Olav som kommit till barnhemmet Vårsol sedan barnavårdsmyndigheterna har beslutat att hans mor är olämplig som vårdnadshavare.

Det är en ovanligt storvuxen och stark kille med stora humörsvängningar som ena stunden är kyligt artig och nästa stund har vredesutbrott som skrämmer även vuxna människor.

Bara tre veckor efter Olavs ankomst mördas föreståndarinnan Agnes och i samma veva försvinner Olav.

Ärendet faller på Hanne Wilhelmsens lott att lösa. Efter en trög start visar det sig att ett flertal personer kan ha haft anledning till att vilja bli av med Agnes. Bland dem den unga pojken som ogillade föreståndarinnan.

Boken är bra, den är spännande och jag tycker att det märks att Anne Holt varit polis (hon har faktiskt till och med under en kort tid varit Norges justitieminister). Och upplösningen kommer verkligen inte förrän alldeles i slutet av boken. OM det nu verkligen är så "enkelt" för lösningen lämnas öppen samtidigt som det blir ett slut.

Jag kommer absolut att läsa de andra böckerna av Anne Holt som vilar i min bokhylla, nu när jag till slut fått upp ögonen för henne kanske de inte bara samlar damm...

Den andra systern Boleyn

2012-01-05T06:23:00.000+01:00

Av Phillipa Gregory

Vid 14 års ålder är Mary Boleyn redan gift, något som förbises av både Kungen och hennes egen familj. Det Kungen vill ha - det får han. Och han vill ha Mary.

När hon blir Henrik VIII:s älskarinna förlorar Mary den lilla kontroll hon hade över sitt eget liv och blir endast en bricka i ett spel. Ett spel hon så småningom börjar att avsky. När kungens intresse för henne - 2 oäkta barn senare - börjar att svalna står hennes syster Anne redo att ta över.

Familjen pushar på henne, för de vill till varje pris stå nära makten. Men där Mary "nöjde" sig med att vara älskarinna siktar Anne högre. Närmare bestämt på drottningens plats.

Och fram till dess gäller det att hålla kungens intresse vid liv, något som är både krävande och farligt. Kärleken, eller kanske besattheten av Anne från kungens sida kommer så småningom att leda England genom en mångårig konflikt med både kyrkan och folket. Ett pris han är beredd att betala.

Jag undrar om Anne hade drivit saken till sin spets om hon vetat att hon samtidigt skulle -bokstavligen talat - satsa sitt liv på det?

Ibland, i synnerhet när jag läser sådana här skildringar som bygger på en verklig bakgrund inser jag hur tur jag har som är född på 1900-talet. Speciellt sett ur en kvinnlig synvinkel. Jag styr mitt eget liv. Kvinnorna då hade inget val, de fick falla till föga för vad deras familjer bestämde. Och om det blev bestämt att man skulle vara kungens frilla - ja då var det bara att göra som familjen ville. Inget drömscenario direkt.

Eftersom jag är intresserad av historia när den skrivs i skönlitterär form tyckte jag att boken var väldigt bra. Nu vill jag gärna se filmen oxå! (Som förståss inte alls kommer att vara lika bra som boken)

Onödigt vetande...

2012-01-04T08:31:00.001+01:00

I filmen Cape Fear dricker Max Cady (Robert de Niro) en Sea Breeze. Och i filmen Red Eye frågar Jackson (Cillian Murphy) skämtsamt Lisa (Rachel McAdams) om hon dricker Sea Breeze varpå Lisa istället tar en annan drink. I slutändan är det ändå den förstnämda som är hennes favoritdrink.

The girl with the Dragon tatto

2011-12-31T11:10:00.001+01:00

Igår såg jag till slut den så omtalade hollywoodversionen av filmen "Män som hatar kvinnor" och det var liksom inga överaskningar där. Jag har läst boken och jag har sett den svenska filmen så det fanns inget mer att upptäcka.

Det är inte så att jag tycker att det var en dålig film, inte på något sätt. Känslan är mera "been there, done that".

Min egen högst personliga åsikt om filmen är att jag tror att den hade blivit bättre om man valt att köpa manuset och förflytta handlingen till en amerikansk sömnig liten småstad. Alltså att grundhistorien är densamma men att filmen inte utspelade sig i Sverige. För ärligt talat så blir det lite konstigt när skådespelarna är amerikanska men ska försöka prata med nån b-ig svensk brytning och när alla pratar engelska men en del av det textade materialet är på svenska och helheten i sig blir lite schizofren på grund av mixen mellan det amerikanska och det svenska.

Utöver det så gör både Daniel Craig och Rooney Mara utmärkta rolltolkningar och eftersom grunden - dvs boken - är så bra och filmen följer den relativt bra så blir det inte dåligt utan bara.... ja, en upprepning helt enkelt av något som redan gjorts bra den första gången.

Kuriosa:

I en av scenerna i slutet av filmen när Salander kliver in i stugan säger hon "Hej, hej" på svenska.
Filmen spelades in under den kallaste vinter i Sverige på hundra år
Mikael Nyqvists (våran svenska Mikael Blomkvist) dotter Ellen är med i filmen, hon arbetade extra på ett matställe där filmen spelades in. När filmskaparna upptäckte det skrev de in några repliker till henne så hon fick spela mot sin fars efterträdare.

Den som vakar i mörkret

2011-12-30T15:17:00.001+01:00

Av Helene Tursten

En del i serien om polisen Irene Huss. Finns även som film.

Tyvärr råkade de sända filmen på Canal+ typ en dag efter jag fått boken så nu vet jag ju redan handlingen. Vilket iofs inte har så stor betydelse eftersom boken i stort sett alltid är bättre än filmen.

Filmerna i den här serien är ju av arten "man vet vad man får och så mycket bättre än så blir det inte" så jag hoppas att boken kan bjuda på mer nyanser och en uppbyggnad som lockar en till att läsa bara en sida till och en till och .... ja men, ni fattar grejen.

Jag vet iaf att jag tyckte att tolkningen Daniel Börjesson i filmen var rätt så obehaglig, mycket för att Jonas Karlström ser så himla oskyldig ut - trots att ett odjur gömmer sig bakom fasaden.

Hur som helst - jag ska läsa den. Och jag återkommer om ärendet senare.

Bikini

2011-12-30T15:13:00.001+01:00

Den andra julklappsboken var James Pattersons "Bikini" skriven ihop med Maxine Paetro.

Den handlar om paret McDaniels vars dotter försvinner spårlöst på Hawaii. Efter ett nattligt samtal där en man påstår sig ha Kim och säger att hon ligger illa till reser de dit. Väl på plats träffar de reportern Ben Hawkins, utsänd av LA Times för att skriva om den försvunna modellen (Kim) och då föräldrarna får förtroende för honom börjar de tillsammans att nysta i försvinnandet.

Det dröjer inte lång tid förrän både Ben och polismyndigheterna inser att det inte är ett slumpartat försvinnande. Det är bara en liten del av en serie våldsamma händelser som sker på ön, och innan han vet ordet av är Ben mer involverad i historien än han ville vara...

En nagelbitare. Jag läste och läste och läste och så läste jag lite till och helt plötsligt var den.... slut.

Ytterligare en bok delvis skriven av James Patterson väntar i samma paket som jag nämde i inlägget innan. Och när jag beställde den insåg jag det: James Patterson verkar vara oförmögen att skriva på egen hand.

Jag som trodde att samarbetet med Liza Marklund (Postcard killers) var en engångsföreteelse fick tji. Bikini är ett samarbete med Maxine Paetro, Dubbelspel (beställd) är skriven tillsammans med Michael Ledwidge och Livräddare har Andrew Cross som medförfattare.

Skuggans spel

2011-12-30T14:58:00.000+01:00

Journalisten Fredrik som fortfarande efter x antal år som inflyttad betraktas som nykomling i lilla Strängnäs har fullt upp med att få hemmalivet som småbarnsförälder (med en 3-åring och en nyfödd) att gå ihop med jobbet på Strängnäs Dagblad.

Hans prioritet ligger på den kommande jazzfestivalen men ändras snart i samband med en rymning från Bondhagens kriminalvårdsanstalt och ett flertal våldsamma händelser.

Det är upptakten till historien. Boken är lite av vem är vem, och många personer och händelser till synes utan koppling till varandra blandas hejvilt. Men naturligtvis finns det en samband mellan den obetydligaste lilla person som nämns och den onda bråda död som drabbar samhällets innevånare.

Tycker man att det är svårt att hålla isär många karaktärer och ett flertal olika händelser gissar jag att den här boken blir "lite för mycket". Har man inga problem med det kan man se fram emot en spännande bok som hela tiden drivs framåt av alla de där personerna och händelserna. Man bör nog oxå ha förmågan att koppla bort "verkligheten" och tillåta sig att tro att allt det här faktiskt KAN hända istället för att fnysa och tycka att det är överdrivet.

Själv blev jag så tagen av boken att jag genast började fundera på om jag inte borde köpa den första boken författaren gav ut " Spåren på bryggan" - och nu ligger det en beställning som väntar på leverans.

Kuriosa: För er som inte visste det är "Spåren på bryggan" en bok som gavs ut 2009 redan gammal. Det upplyste den lilla expediten på en stor bokhandel mig om när jag frågade om boken. "Men den är ju gammal ju" sa hon med lätt uppspärrade ögon och en lätt rynkning av näsan.

Tomten var snäll i år med

2011-12-25T10:57:00.001+01:00

Jag har inte läst en enda av dem. Men jag ser verkligen fram emot att få göra det. Först ut är Skuggans spel av Lars Rambe som jag började läsa redan igår kväll (otålig som jag är...) Den började bra så jag hoppas den fortsätter likadant.

(Ps, det är något av en bedrift att hitta en bok jag inte redan har läst eller som redan står i min bokhylla och väntar på att läsas så tomten och hans nissar har verkligen lyckats bra det här året - inte nog med att jag inte har dem, jag visste inte ens att jag ville ha dem förrän jag öppnade paketen. *tummen upp*)

God Jul och Gott Nytt År

2011-12-23T05:47:00.003+01:00

...samt god läsning tillönskas er alla under 2012

The girl with the dragon tattoo

2011-12-22T08:49:00.000+01:00

Jag har läst böckerna, jag har sett filmerna och jag ser sannerligen fram emot att se den hollywoodska versionen av den här filmen.

The girl with the dragon tattoo (mitt huvud envisas hela tiden med att insistera på att det är "the golden tattoo) är inspelad i Stockholm fast på amerikanska....typ.

Min förhoppning är att detta är bättre gjort än när engelsmännen fick för sig att de skulle göra en egen version av "Wallander". Som verkligen suger. Och recensionerna verkar onekligen tycka att så är fallet.

Så även om jag kan handlingen mer eller mindre utan och innan efter att ha läst böckerna och sett de svenska originalfilmerna så kommer jag garanterat att se den här. Mest troligt oxå på bio.

Fortsättning följer.

Någon annanstans i Sverige

2011-12-20T19:47:00.003+01:00

Inspelad i mina hemtrakter, närmare bestämt i Rosvik och Sikfors - bara därför måste jag ju se den. Nån gång. (När den kommer på dvd) Men jag misstänker starkt att den är .... ja dålig helt enkelt. Svenska tragiska komedier är ju sällan något annat än just tragiska. Typ...

PR-trick?

2011-12-19T17:06:00.000+01:00

Alltsedan första filmen kom 2008 har det spekulerats vilt om ifall huvudrollsinnehavarna Kristin Stewart (Bella) och Robert Pattinson (Edward) har ett förhållande på riktigt eller inte.

Speciellt MELLAN filmerna har det släppts foton på "paret" som ömt håller hand eller råkat befinna sig på tex samma flygplats.

Lagom till 2011 års filmsläpp blev spekulationerna rent utav världsomvälvande och det är mer än en gång jag har läst nån halvtaskig rubrik på någon skvallerblaska i stil med: "Äntligen gifter de sig". Naturligtvis med åsyftan på filmen och inte verkliga livet.

Nu när sista filmen släppts, gjort sitt på biograferna och dragit in det den ska dra in - publik som BETALAR för sig - sprider sig istället skvallret om att paret har en kris och att de "har vuxit ifrån varandra".

Allt som allt är min fundering om inte hela "kärlekshistorien" faktiskt bara är ett smart PR-trick från filmbolagets sida?

Jag menar, hur man än vrider och vänder på saken måste det anses som väldigt smart att krydda på intresset för filmerna (money, money, money) genom att låta karaktärerna ha en hemlig kärlekshistoria även på "riktigt". Eftersom ingen av dem (eller deras agenter) någonsin har bekräftat att så är fallet har ju ingen ljugit eller hur?

Det var/är ju bara spekulationer. Spekulationer som gjort både filmerna och skådespelarna heta. Men fortfarande faktiskt bara spekulationer...

Julstämning

2011-12-18T10:48:00.003+01:00

Idag är det - för den som hade missat det - fjärde advent. Det är sista helgen före julhelgen, vilket förmodligen innebär en hel del stress för väldigt många. Men för den som har lite tid över, eller svårt att komma i rätt julstämning finns det hopp - tex att se en julfilm på tv.

Kanal 8 kl 10.00

Kanal 9 kl 13.25

Kanal 5 kl 13.45

På tv 3 kan man se Harry Potter och hemligheternas kammare kl 10.00, sen kan man se Harry Potter och de vises sten på kanal 5 16.00. Eller varför inte lite klassisk 80-talsfilm med Indiana Jones (oxå på femman) kl 20.00. Känner man för svenskt istället så kan man se alla tre Göta Kanal filmerna i följd på TV4 film med start kl 15.05. (Följt av underbara filmen ET kl 21.00)

För egen del tänker jag se Bridget Jones Diary på tv 3 kl 21.00. Den är rolig, den är charmig, den är romantisk och är man lite långdragen i sitt tänkande är den ju faktiskt lite julig också. (Och jag har från första gången jag såg filmen tyckt att Mark Darcy / Colin Firth är den charmigaste av dem - fast det kan ju förståss bero på att jag aldrig riktigt gillat Hugh Grant som skådespelare).

Jag önskar er alla en trevlig adventssöndag!

Skuggorna i spegeln

2011-12-17T20:50:00.002+01:00

Skriven av Inger Edelfeldt

Författaren är efter vad jag kan förstå egentligen en barnboksförfattare och jag tycker att det märks (både i språket och i "tankarna" på huvudpersonen) i denna bok vars inriktning nog mer är riktad mot yngre tonåringar än vuxna personer.

Inger verkar tycka om att slänga sig med komplicerade ord men berättelsen i sig blir aldrig vare sig komplicerad eller invecklad. Och heller inte så speciellt intressant.

Den handlar om 17-åriga Arri (Arwen) som blir kär i Oscar samtidigt som det ett annat land som kan nås via spegeln av människor som funderar mycket på döden finns en lockelse i form av Leonidas, en "vampyr" med viss dragningskraft.

Boken är alldeles för barnslig för att tilltala mig, den är för naiv och på något sätt saknar den magin som behövs för att lyckas med en bok i den här genren.

Jag rekommenderar Vampire Diaries istället om man funderar på en bra serie för tonåringar som gillar Twiligt. Eller kanske Richelle Meads serie "Vampire Academy" (som säkert heter nåt annat på svenska). Jag har inte själv läst den senare - men den verkar få bra recensioner iaf.

Julminnen

2011-12-17T13:45:00.001+01:00

En vit och kall vinter firades julen hos en av kusinerna, jag är alldeles säker på att vi fick väldigt många julklappar och att de flesta var precis vad vi hade önskat oss - men, det är bara en julklapp jag faktiskt än idag kommer ihåg att jag fick just det året.

Och det är boken jag fick - en grön bok med hårda pärmar...

"Madicken och Junibackens Pims"

Jag kommer ihåg hur glad jag blev och hur mycket jag längtade efter att få smyga iväg och läsa den. Och jag kommer ihåg det där lilla pirret i magen när jag äntligen fick öppna pärmarna på boken och börja läsa den. Och jag kommer ihåg att sen ville jag inte sluta läsa, ens för att leka eller sova.

Den här boken finns fortfarande kvar, sönderläst, sliten och... ett alldeles underbart julminne!

En skräckens jul

2011-12-16T17:14:00.000+01:00

En jul - som tonåring - önskade jag mig boken "Det" av Stephen King. Och jag fick den - inte bara i en utan uppdelad i två volymer.

Den här julen spenderades i likhet med så många andra jular hemma hos min morfar i hans gamla hus, det knarrade och knirkade lite här och där i det huset. Och avloppsrören var av den gamla modellen - med andra ord: När man borstade tänderna kunde man stirra rakt ner i avloppet.

Nu undrar ni kanske vad det har med saken att göra?

Hav lite tålamod kära vänner så kommer förklaringen. Eftersom jag är och alltid har varit en bokmal och hade längtat och trängtat efter denna bok i en hel evighet så kunde jag knappt bärga mig tills jag fick börja läsa den.

Det var bara det att familjen var bortbjuden... Som tjurig och trulig tonåring tjatade jag mig naturligtvis till att få stanna kvar hemma hos morfar (ensam) för att börja läsa "Det". Eftersom jag har en tendens att verkligen försvinna in i annan värld när jag läser en riktigt bra bok så blev jag ett med Beverly i boken. Därför var jag oxå med henne när hon gick på toaletten, tittade ner i avloppsrören och.....

Jaja ni fattar vad som hände va - nån gång sent på kvällen/natten blev jag pissnödig och behövde borsta tänderna. För att komma till toaletten var jag först tvungen att passera ett rum med två små "kattvindor" - och det ska gudarna veta att jag bara väntade på ett Mr Pennywise skulle börja skrocka där inne. Trappen ner knakade misstänksamt och när jag väl tagit mig in på toaletten började det gurgla i rören (så där som det kan göra i gamla hus/gamla rör) och jag lovar er att det var med rekordfart jag tog mig upp på "mitt rum" igen och kröp ner under täcket.

Skakandes. Av både skräck och ett stort (ja till och med större än innan) behov av att besöka toaletten.

Det där toalettbesöket blev inte gjort förrän ÄNNU senare den natten när resten av familjen kom hem och med en skränande familj utanför dassdörren behövde jag inte ens vara orolig för badkarsavloppet som betedde sig..........lite underligt.

Paus?

2011-12-15T11:26:00.001+01:00

Visst sjutton har jag läst böcker även om jag inte skrivit om dem här, och visst har jag skrivit om dem - fast i ett anteckningsblock istället. Jag har inte tagit paus från böckerna, jag kan inte komma ihåg att jag någonsin gjort det.

Jag har läst i hela mitt liv, eller tja, iaf sedan jag lärde mig läsa och jag avancerade snabbt. När mina klasskamrater lånade lättlästa böcker på barnavdelningen hade jag redan gått vidare till ungdomsavdelningen. Och när de kom dit hade jag för länge sedan hittat till vuxenavdelningen på biblioteket.

När de läste Kitty, Fem-böckerna med mera satt jag med näsan nedsjunken i någon Stephen King bok. När tjejerna i klassen planerade allt spännande de skulle göra under loven fyllde jag ryggsäcken med så många böcker jag bara kunde bära med mig hem. Och jag kan inte minnas en enda födelsedag eller en enda jul när jag inte önskat mig ett flertal olika böcker.

Jag kan nog knappt komma ihåg en födelsedag eller en jul när jag inte har fått det heller...

Men jag ska berätta mer om det någon annan dag. Imorgon kanske. För idag har jag en dejt med dammsugaren...

Lily Yu och jag

2011-12-14T20:05:00.000+01:00

Jag har lärt känna en ny kompis. Vi fick en mycket intressant start tillsammans och jag känner att möjligheten finns att vi kommer att fortsätta att umgås ett bra tag här framöver.

Lily arbetar som polis på mordroteln, men är allt utom en konventionell snut. Förutom att vara i 30-årsåldern (plus eller minus), asiat, liten och i minoritet som kvinna så är hon dessutom sensitiv - alltså lyhörd. Och nu talar vi mot det övernaturliga hållet.

För Lily lever i en parallell värld, en där varulvar har klivit ut ur garderoben och där annat knytt och oknytt fortfarande gömmer sig bakom kulisserna. Vilket förståss gör det rätt intressant att "hänga" med Lily.

Dessutom finns ju Rule med i bilden, och hela hans klan. (Japp, det är varulvar vi talar om) Och inte så lite spänning mellan de två.

Såvida det här inte tippar över till att bli ren Harlequinsmörja så tror jag att vi kommer att vara bästisar ett tag till. Alltså så länge Lily lever upp till det hon lovat, dvs att hon är en självständig kvinna med massa skinn på näsan istället för ett våp som hänger efter en attraktiv karl och glömmer bort både sina vänner och sitt tidigare liv.

Vi hänger ev samman i si så där sju böcker till... (eftersom jag läser den första blir det alltså totalt åtta).

Bokrea

2011-02-23T07:07:00.000+01:00

Idag börjar den - bokrean. Men.... jag jobbar hela dagen och hinner inte besöka en enda liten rea.

Inte för att jag tror att det egentligen gör någon skillnad, min upplevelse av årets höjdpunkt är nämligen att det inte riktigt är som förr. Det är ofta samma titlar år från år och rean är inte samma stora happening som det en gång var. Den känns utarmad på något sätt.

Ska jag vara ärlig gör jag nog inte så många inköp alls på rean, inte i första skedet iaf utan snarare sen, när de udda titlarna är på halva reapriset eller till och med halva, halva reapriset. Och då brukar jag snubbla över något litet guldkorn som jag förmodligen annars inte lagt märke till.

Men till er som ska ut och jag böcker idag säger jag: Lycka till med jakten!

Exstensiella frågor...

2011-02-22T07:05:00.001+01:00

"This is what I am wondering about curses: Can they excist if we don´t belive in them?"

"Is God made from the thoughts of people, or are people made from the thoughts of God?"

Jag har börjat läsa boken The end of Mr Y av Scarlett Thomas. Jag gillar den skarpt!

Vodou

2011-02-20T15:26:00.000+01:00

(Bild: Aftonbladet)

Zombies ligger verkligen i tiden just nu. Och vodoukulten med den. Det bevisas väl om inte annat av att man just nu kan besöka utställningen "Vodou" på Etnografiska museet i Stockholm. Inte utan att jag ibland önskar att jag bodde i den stora staden och kunde besöka tex den här utställningen...

Mannen som ville bli vuxen

2011-02-20T08:29:00.001+01:00

Jag började med att skratta och jag slutade med att skratta. Och däremellan skrattade jag. Jag har legat kväll efter kväll och fnissat och jag har somnat med ett leende tack vare denna bok.

Danny närmar sig det magiska 30-strecket och drabbas en en grym ångest inför det faktum att han håller på att bli...... VUXEN.

Prydnadskyddar (nej, man får inte sitta på dem), glasunderlägg, ett hem i behov av smärre reparationer och ett kompispar som ber Danny och hans fru att bli gudföräldrar till deras lilla dotter samt en låda med barndomssaker skapar en kedjereaktion som leder till:

30-årskris!

Danny börjar desperat att söka kontakt med sina gamla vänner. De från barndomen, de som han alltid skulle förbli bästa vän med men som ändå försvann i pereferin. Det är 12 namn i den lilla svarta adressboken, 12 gamla adresser och 12 gamla vänner som ovetandes kommer att ta med både Danny och numera alla bokens läsare på en nostalgitripp likväl som en resa runt världen.

Och jag som läsare hänger gärna med. Fnittrande, lite generad o Dannys vägnar och grymt imponerad av mödan han lägger ner på att finna sina gamla barndomsvänner för att återknyta kontakten med dem.

Boken är varm, humoristisk och samtidigt lite eftertänksam. Det senare på grund av att jag börjar fundera över mina gamla vänner, var befinner de sig idag? Mår de bra? Vad gör de? Om jag kommer ihåg dem, tänker de ibland på mig? Varför tappade vi kontakten egentligen?

Inte så mycket att jag kommer att resa land och rike runt för att leta reda på dem, inte ens så mycket att jag kommer att bli medlem på facebook men tillräckligt för att bli lite nostalgisk.

Vill ni läsa en feelgood-bok rekommenderar jag denna varmt!

Note to myself

2011-02-19T20:31:00.001+01:00

Hur ska man komma ihåg alla titlar på böcker man vill läsa? Hur ska man komma ihåg alla författare man blir nyfiken på? Var kan man skriva ner alla citat man ramlar över och blir förtjust i? Det finns bara ett rätt svar:

Mobiltelefonen!

Kameran och anteckningsfunktionen är helt enkelt obetalbar i vissa lägen. Och vad har man alltid med sig? Om inte mobilen, så då följer ju "förteckningen" över vill läsa/vill ha-böckerna alltid med. Så himla fiffigt liksom!

Dofter

2011-02-17T18:12:00.001+01:00

Häromdagen tog jag fram en bok som jag lånat av mor och far. När jag öppnade den slogs jag av deras doft. Det luktade mamma och pappa, det luktade "hemma". Där fanns en svag doft av mysk som är min mors favoritparfym och där fanns en doft av en hemtrevligt varm brinnande brasa (eftersom de eldar i en vedspis i köket) och för en kort stund var jag där.

Hemma, trygg, med familjen.

Sedan tittade jag upp och var i mitt eget hem igen, i mitt vardagsrum utan vare sig mor eller far i närheten.

Visst är det intressant hur dofter kan påverka oss? Hur en doft kan kännas som hemma och skapa trygghetskänslor eller hur en annan doft slår en med full kraft och nästan tar hem segern på knockout. Hur vissa dofter lämnar en känsla av lätt välbehag bakom sig och en bild av en mild och respektfull människa som visar omtanke för sin omgivning. Och hur andra dofter får en att vilja kräkas av vämjelse och kanske ger en bild av en respektlös människa med narcissistiska drag som går fram genom världen med en "här är jag och jag skiter i andra" attityd.

Ni förstår att jag raljerar lite grann och hårddrar liknelserna eller hur?

Men faktum kvarstår, dofter kan säga mycket, dofter kan framkalla minnen, de kan ge njutning eller obehag och allt och alla har sin egen doft..

Är zombien den nya vampyren?

2011-02-16T07:24:00.000+01:00

Det är i alla fall vad media hävdar. Antagligen efter ganska god påbackning från film och tv-bolag som har bestämt sig för att återuppliva den här genren. På söndag visas premiäravsnittet av The walking dead i svensk tv (TV11) och så lite som jag gillar zombies så tänker jag se det ändå.

För egen del har jag aldrig gillat zombies. Inte i bokform. Inte i filmform. Inte överhuvudtaget. Men jag antar att döda, ruttnande människor som ändå lever kan vara en skrämmande tanke. Skulle jag möta en dog jag väl av skräck förståss.

Men.... om jag nu måste välja bland övernaturliga väsen föredrar jag faktiskt vampyrer, de må vara jäkligt döda de med, men de är i alla fall välbevarade döingar. Snygga rentutav och med lite sån där farlig attraktionskraft som kvinnor har en tendens att falla för. Varulvar går väl oxå an, i dess mänskliga skepnad - åtminstone om man ska gå efter Patrica Briggs och Charlaine Harris beskrivningar av dem som riktiga hunkar med det där speciella suget i blicken. Om man nu vågar möta deras blick..... (det är tydligen inte så bra att stirra en varulv rakt i ögonen då det är en utmaning till strid)

Om zombies klarar av att ta över efter vampyrernas gyllene år återstår att se. Männen jublar väl, äntligen lite skitig äkta skräck istället för lite light-skräck för kvinnor. I mediavärlden är jag rädd för att det fortfarande är män som har makt. Alltså anar jag kanske slutet på en era - vampyreran...

I allra största hemlighet?

2011-02-15T17:00:00.000+01:00

Jadå, han tränar i allra största hemlighet. Ändå skriver Expressen om det.... I allra största hemlighet då?

(För att läsa hela artikeln klicka på bilden)

Vampyrens brud

2011-02-11T07:36:00.000+01:00

av Michele Hauf

Igår på jobbet:
Kollega 1 -Vad ska du göra ikväll?
Jag -Bara slappa och läsa min vampyrbok.
Kollega 1 -Vampyrbok? (lite chockat och ifrågasättande tonfall) Är den bra?
Jag - Nej
Arbetskamraterna börjar skratta.

Och så enkelt var det. Det finns bra böcker om vampyrer och varulvar och det finns dåliga böcker om samma sak. Det här tillhör den senare kategorin.

Varulven Blu gifter sig motvilligt med vampyren Creed. De bestämmer sig för att hata varandra men dras till varandra som flugor till saft. Bla, bla, bla.

Men vad hade jag egentligen förväntat mig? Något som saluförs i en serie som kallas Nocturne av Harlequin kan väl knappast erbjuda så mycket mer än tantsnusk, omskrivet i minst sagt udda ordval. "Allt han kunde tänka på var något styvt och hårt som genomborrade något mjukt och halt i ett rött, pulserande mörker".

Men please...

Jag är väldigt säker på att denna förpassas till bokhyllan utan att sista sidan är läst. (Om jag inte fuskar förståss och läser sista sidan och får det lyckliga slutet innan jag lägger boken åt sidan) Min rekommendation i det här läget anar ni er nog till: Kan ni undvika ett köp - gör det!

Nackdelen...

2011-02-09T07:28:00.000+01:00

Alla fördelar har sina nackdelar eller hur?

Det jobbiga med att läsa böckerna om Mercy Thompson (Patricia Briggs) eller Sookie Stackhouse (Charlaine Harris) är att jag tycker att de är så BRA att det blir svårt att hitta någon bok som står sig mot konkurrensen och väver in mig med magi i sina ord efteråt.

Jag är nu inne på min andra påbörjade men inte avslutade bok efter förra veckans läsning av Silver borne, och det vill sig inte riktigt. Magin saknas liksom. Orden är där men drar inte in mig i boken. Om ni inte förstår vilken känsla jag är ute efter att beskriva så tänk "Den oändliga historien" (i bok eller filmversion - vilket ni vill) där Bastian dras in i boken och blir ett med historien...

Nåja, jag får ta nya tag ikväll - med någon av de två påbörjade böckerna eller med en tredje. Eller bara vänta tills jag har lyckats lösgöra mig från Silver borne och landa på fötterna i min egen värld...

Silver Borne (igen)

2011-02-06T18:09:00.000+01:00

Tack vare att jag har haft fullt upp med både jobb och privata angelägenheter (som inkluderar två nya familjemedlemmar stöpta i hundformat) så har Silver Borne räckt en hel vecka. Annars hade jag lätt kunnat stänga in mig hemma en hel dag och sträckläsa den...

Jag stöter inte på några stora överaskningar när det gäller boken eller historien i sig, det är ju trots allt min favorit Mercy Thompson, Adam, Sam och gänget det handlar om. Och jag älskar det. Från första sidan till sista sidan. Det är till och med så att det är med lite sorg i hjärtat jag la ifrån mig boken och konstaterade att den är slut.

Om ni inte redan har börjat läsa Mercy Thompson serien av Patricia Briggs så rekommenderar jag den starkt. Åtminstone till er som gillar den här genren. För egen del så älskar jag Sookie Stackhousenovellerna och halkade via dem in på Briggs serie som jag älskar ännu mer.

Maniska samlare

2011-02-06T17:21:00.001+01:00

Av en ren slump hamnade jag framför tv:n när en del av serien Maniska samlare visades på kanal 9, jag har aldrig sett den förut och jag blev minst sagt förskräckt över det jag såg.

I just programmet jag fastnade i för en stund så var en kvinna med som varje vecka åker runt i grannskapet och samlar ihop saker som andra har lagt ut i soporna. Och visst kan jag köpa argumentet att det andra ser som skräp skulle kunna komma till användning (eller till och med vara värdefullt) hos någon annan. Men när samlandet handlar om att hämta skräp i andras sopor och sedan bara bära hem det och fylla sitt hem..... nej det blir till ett sjukt beteende.

Fast, det är klart, programmet heter väl inte MANISKA samlare för intet.

Tänk att det är ett sådant vanligt beteende att det finns tillräckligt med stoff för att göra en hel programserie, det var mer än jag anade eller kunde tro. Jag tror inte att jag kommer att se serien igen, det var inte direkt ett bra program. Även om det var fascinerande på sitt sätt förståss.

En sak som är riktigt säker är iaf att jag knappast kommer att kvala in i kategorin maniska samlare varken nu eller senare i livet. Faktum är att jag nog snarare hör till sorten som sorterar, skänker bort och kastar snarare än sparar. Så till den milda grad att OM jag någon gång (väldigt sällan) uttrycker orden " det kan vara bra att ha" så blir min man lite smått chockad... *s*

För alla "hamstrar" där ute säger jag så här: Se programmet...

Silver borne

2011-02-02T18:00:00.000+01:00

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska kasta mig över boken och läsa varenda liten ledig minut jag kan gno ihop eller om jag ska spara på den lite grann... Kanske vänta till helgen när jag har nån timme över, lägga mig tillrätta i soffan och så bara försvinna in i en annan värld i några timmar. Intensiv läsning. Allt på en gång liksom.

Fast............. då räcker den ju bara en dag, om jag läser lite då och då räcker den kanske i....tre (?) dagar med lite tur. *hmmm*

Tjockare än vatten

2011-02-02T07:24:00.000+01:00

En sträckläsare.

Egentligen skulle det väl räcka med de ovanstående orden, men lite mer än så kan jag bjuda på. Boken skriven av Mark Billingham både börjar och slutar med dunder och brak. Och jag älskar böcker som formligen suger in mig i handlingen omedelbart.

Den här börjar med ett mord som i sin tur kan anknytas till ett annat mord som skedde femton år tidigare när offrets mor mördades brutalt. När Tom Thorne tar sig an utredningen visar det sig snart att det finns fler offer vars mödrar i sin tur blivit ihjälslagna av seriemördaren Raymond Garvey för 15 år sedan.

Men att Garvey inte är mördaren är det enda Thorne är säker på, mannen har inte bara suttit inlåst under hela den tid som passerat sen den första mordvågen. Han är dessutom död.

Förutom att få följa Tom Thornes jakt på en brutal mördare vars enda mål tycks vara att döda de numera vuxna barnen till sju tidigare offer får man även följa med i hans privatliv. Omtumlande, i gungfly och med mycket som händer honom som privatperson samtidigt som en viktig utredning tar tid och energi. Och jag gillar Tom. Jag känner sympati med honom, jag tycker han verkar vara en intressant man. Och kanske är det just den detaljen som ger boken lite extra skjuts.

Jag vet bara att jag som älskar deckare och mordgåtor inte klurade ut vem mördaren är förrän i den dramatiska upplösningen - precis som författaren förmodligen hade för avsikt att läsarna inte skulle göra. Och jag vet att Billingham förmodligen kommer att tjäna en slant till eller två på mig eftersom jag inte tvekar inför att läsa fler böcker av honom.

Äntligen!!!!

2011-02-01T07:26:00.000+01:00

Efter att ha väntat sen i september månad är den här: Patrica Briggs bok, den senaste i raden av böcker om Mercy Thompson! ÄNTLIGEN!

Silver borne

Children of the corn

2011-01-28T14:55:00.000+01:00

Vad göra en dag när man drabbats av magsjuka och egentligen inte orkar göra någonting alls?

Varför inte se dvd-boxen med Children of the corn (inspirerade av Stephen King)? Ungefär det sämsta jag har sett på väldigt länge. Men för att se det från den positiva sidan - jag fick iaf några goda skratt och det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet...

Det är i grund och botten en fascinerande historia som har sysselsatt fler författare än King, en miljö befolkad av bara barn och konsekvenserna av detta (Flugornas herre, någon?) och ondskefulla barn kan verkligen vara skrämmande. Kings bok är bra, den är skrämmande. Filmerna är.......... ehhhh...... hmmmm.... Jag hittar inte riktigt något positivt att skriva. De är verkligen skitdåliga. Men å andra sidan, en dag med magsjuka är ju liksom en dålig dag så...

Med andra ord: om ni av någon anledning får lust att köpa dvd-boxen med Children of the corn - LÅT BLI!

Postcard killers

2011-01-25T20:13:00.000+01:00

Så här är det: tyckare, tänkare och kritiker må tycka vad de vill om Liza Marklund och hennes böcker men jag har läst många av dem och tyckt bra om dem. (Och läst en del och varit....*hrrmm* .... mindre exalterad)

När det kommer till denna bok som jag börjat läsa i dagarna uppskattar jag att man genast kastas in i handlingen, ingen tradig uppstart eller långsamt förklarande början som tar en evighet att traggla sig igenom.

Nej, pang på rödbetan bara!

Och ibland är det precis det jag behöver. En enkel bok, en enkel handling, pang på rödbetan, snabbt in i historien och sen bara sträckläsa. Speciellt mycket uppskattar jag de här böckerna när det är mycket runtomkring och böckernas värld blir till min avslappning.

Här blir det genast blodigt, iskallt och man liksom bara VET att fler kommer att dö. Att "hjältinnan" kommer att råka ut för nåt mer än att få vykort från mördarna och att den udda figuren i form av den amerikanske polisen vars dotter blivit offer för det mordiska kärleksparet kommer att ha en avgörande roll i historien.

Och ibland räcker det för mig. Ibland är det precis vad jag vill ha och då blir det liksom bra eftersom boken matchar situationen. Eller nåt sånt.

(Det enda jag hakat upp mig på är namnet Dessie, men hallå? Dessie...... det låter som nåt alias för någon ung modebloggare som totalt snöat in på sig själv. Eller kanske assoccierar jag det bara med Kissie och får mindre bra vibbar därför...)

True Blood

2010-12-11T10:38:00.000+01:00

...tv-serien vs böckerna.

När jag såg första avsnittet av True Blood var inte första tanken "gud så bra" utan snarare "jisses, vad var det där för nåt?". Sen fortsatte jag ändå att se och var fast. Efter några avsnitt insåg jag att det var baserat på en serie böcker av Charlaine Harris.

Sookie Stackhousenovellerna.

Jag beställde boxen med de första åtta böckerna vid den här tiden ifjol och började läsa. Och blev helt besatt. Jag älskar böckerna! De har liksom bara allt, spänning, humor, en värld full med övernaturliga varelser och krafter, heta känslor och intressanta personer. Jag sträckläste dem! Och älskade varenda sekund, och har sedan dess otåligt väntat på varje ny bok i serien som har kommit.

Nackdelen med det?

Inte så många sett till läsandets del eller böckerna (förutom lååååång väntan på varje ny bok i serien) är att det numera står helt klart för mig att jag inte alls gillar tv-serien så där mycket.

För det första är den väldigt ojämn, delvis bra men stundvis bara tråkig och med en blaha,blaha-känsla. För det andra - och det här är det mest avgörande för mig - så är handlingen i tv-serien något som stör mig en hel del när nu när jag har läst böckerna. Det framstår som allt mera klart att serien är mycket löst baserad på novellerna. Den stämmer liksom inte alls överens med hur jag vill att den ska utveckla sig sett ur böckernas perspektiv.

Icke destu mindre så håller jag nu på att kämpa mig igenom tredje säsongen av den trots att den är full av besvikelser och inte ens i närheten av den handling jag hade sett framför mig, eller snarare HAR sett framför mig när jag sträckläste böckerna.

Nu funderar jag på att ge mig i kast med den igen, den här gången i den svenska versionen och se om den motsvarar KÄNSLAN jag fick av originalet.

Vampyrfantast som jag är...

2010-12-05T14:40:00.000+01:00

.... kan jag förståss inte låta bli att delta i en tävling om denna boken:

Tävlingen finns hos bloggen Fiktiviteter, som jag frekvent besöker eftersom bloggerskan har en uppenbar fascination för vampyrlitteratur precis som jag. Nu håller jag tummarna för att boken blir min så jag har nåt att krypa upp med i soffan någon mörk vinterkväll när snöstormen yr utanför fönstrerna.

Cop Out

2010-11-28T09:08:00.001+01:00

Det finns dåliga filmer och så finns det DÅLIGA filmer och så finns det filmer som man snabbspolar sig igenom för att göra plågan kort.

Den här tillhör utan tvekan den sista kategorin.

Den har en story som är obefintlig, ett tjattrande och kvackande som lätt vinner över en gigantisk damm fylld med ankor och den är helt humorbefriad trots att den försöker övertyga om motsatsen.

Bruce Willis gör inte en av sina bästa roller här och Wille Morgan, tja...en plats som clown på någon b-cirkus skulle kanske passa?

Det enda minnesvärda ögonblicket i hela filmen är den scen där Morgan härmar ett x antal olika filmfigurer och nämner repliken "yippikaye motherfucker" och Willis "inte" kan sätta den.... Ett enda ögonblick av underbar humor och drift med sig själv, sen är det över.

Den här filmen rekommenderar jag inte någon att se.

Vampyrella?

2010-11-27T08:39:00.000+01:00

Tre säkra tecken på att jag inte är en vampyr:

1. Jag avskyr blodmat, blotta åsynen av det får min mage att krumbukta sig.
2. Jag är alltid uppe med tuppen och dyrkar solen.
3. Jag är mörkrädd.

Inga vampyrgener här inte, eller ja...............jag är ju allergisk mot vitlök förståss.... (på riktigt!)

Vampire Diaries

2010-11-18T10:15:00.000+01:00

av L.J Smith

Sedan serien baserad på boken började sändas i svensk tv vaknade någon där ute plötsligt till liv och bestämde sig för att även böckerna skulle översättas till svenska. Av en bokserie som funnits sedan 90-talet och som inte en kotte skulle ha hört talas om ifall inte tv 6 köpt in den. Lite humor måste man ändå se i det.

I första delen är Elena en tjej som har allt, hon är omåttligt populär, accepterar inte annat än att vara den självklara ledaren och sätter alla som tror något annat på plats. Självklart kan hon få vilken kille som helst att dansa i sina ledband - och gör det oxå, skoningslöst och utan en tanke på att någon kan bli sårad.

När Stefan dyker upp på skolan och inte omedelbart kastar sig framför hennes fötter bestämmer sig Elena för att hon ska HA honom, till varje pris. Kosta vad det kosta vill. Snart nog har Stefan fallit till föga och de blir kära. Samtidigt dyker Damon, den sexige och farlige brodern upp och vill ha det hans bror har. Elena. Sedan utvecklas det till en ganska komplicerad vampyrhistoria, med häxor, oskyldiga människor, mysko lärare med mera som dras in i den. Och den slutar helt oväntat med att Elena dör.

Men vänta, ni trodde väl inte att det tog slut där?

Det är ju vampyrer vi talar om här. Ni vet, sådana där odödliga döda som kan skapa andra odödliga döda med hjälp av sitt blod. I andra boken återser vi sålunda Elena. Hon är död, ska begravas och går på sin egen begravning / minnesgudstjänst.

Och naturligtvis finns bröderna Salvatore där för att hjälpa henne och guida henne i den mörka värld som hon nu är en del av. Och naturligtvis har hennes död och övergång till den mörka sidan gjort att hon framställs som en ljusets varelse, en god och vän människa med hjärtat på det rätta stället.

Och bröderna Stefan och Damon tävlar naturligtvis fortfarande om hennes gunst.

Och sen dör Elena igen. Och återuppstår igen. Och någonstans där på vägen tappade L.J Smith bort mig som läsare. Det blir för mycket av det goda, för lite av det spännande och nervkittlande och för........... för mycket av allt helt enkelt. Gissningsvis kommer jag inte att köpa nästa del i serien...

The Heroin Diaries

2010-11-18T09:56:00.001+01:00

av Nikki Sixx

Enligt utsaga Nikki Sixx egen personliga dagbok, noteringar samt personer i närhetens tankar och ord som komplement till dessa.

Boken beskriver en otroligt trasig och självdestruktiv människa, en person som egentligen bara har ett mål - att driva ner sig själv så djupt i mörkret som det bara går.

Det är en skitig, trasig, äcklig, snuskig människa som målas upp. En person som samtidigt är en av dåtidens största rock n´roll stjärnor, men som sannerligen lever utan allt vad glamour heter.

När jag läste denna kunde jag inte låta bli att fundera kring hur det ens är MÖJLIGT att någon groupie (eller än mindre "vanlig" tjej) ville röra vid det här vraket. Det kan inte vara helt lätt att faktiskt bli attraherad av en snuskig, stinkande knarkare som enligt egen utsago ibland inte duschade på flera veckor, som sov i sin egen avföring och som måste ha sett ut som fan själv.

För sanningen o säga, bara för att det är en rockstjärna av enorma mått så är det inte bättre än en knarkare som hänger på stan och gör att människor går stora omvägar kring denne. Eller?

Det är ett tragiskt livsöde som målas upp. Av en person som är så trasig och nedknarkad/nedsupen så jag inte kan förstå HUR det gick till när människan blev en framgångsrik medlem i ett framgångsrikt band. det värsta är att när jag läser såna här självbiografier/biografier kan jag inte heller förstå hur det är möjligt att skit som skrivs av nedknarkade vrak kan bli en slagdänga som hörs över hela världen. Eller förstå hur miljontals och åter miljontals fans kan avguda dem.

Myten om rikedomar, berömmelse och ära, glamour och så vidare har utan tvekan slagits sönder för min del. Musiken kan jag ändå tycka om, jag kan gilla det som gjorts och kanske på sätt och vis till och med beundra människorna bakom den för att de lyckades bli framgångsrika trots att de egentligen var vrak. Men samtidigt känns det som att känslan aldrig blir riktigt likadan när man vet att alla låtar och skivor kom till under knarkrus......

AC/DC Maximal rock & Roll

2010-11-18T09:36:00.001+01:00

av Murray Engleheart med Arnaud Durieux

Biografier och självbiografier om och av superkändisar - speciellt inom rock n´roll branschen - har det inte varit någon brist på de senaste åren. Och eftersom jag är intresserad av "sanningen" bakom glamouren och myterna har jag läst ett flertal av dem.

Så också den här.

Men om ni förväntade er något riktigt smaskigt och skandalöst ska ni inte läsa den här boken. Den handlar mera om låtarna, bandets konstellationer, turnéer och den långa hårda vägen fram till berömmelsen och sedan upplösningen än om MÄNNISKORNA. Visst får man reda på en del saker kring medlemmarna i bandet, men inte mer än att man hade kunnat läsa sig till det genom tidningar och andra fakta. Det skrapar liksom bara på ytan istället för att gräva djupare.

Icke destu mindre är det en intressant bok att läsa om man gillade bandet och musiken.

Det första jag tänkte på när jag fick boken och började läsa den var den gången i mellanstadiet när en av klasskompisarna höll ett helt föredrag om just AC/DC och ville följa upp även med de praktiska bitarna - alltså, låta oss lyssna på musiken. När han drog på järnet på stereoanläggningen och TNT dånade ut trodde nog hela klassen att läraren skulle få en mild hjärtinfarkt... *ler*

När jag läste den här körde jag med så kallad slalomläsning och varvade med lite annan läsning mellan varven eftersom historien kan bli lite torr när man matas om fakta kring låtarna, deras namn, albumen, inspelningsprocessen osv nästan hela tiden. Detta till trots kan jag inte kalla boken dålig eller ointressant.

Fast jag kan i alla fall notera att jag hade tyckt om den mer om jag hade fått mer insikt i huvudet på bandmedlemmarna, deras drivkraft, deras personlighet osv. Det hade lättat upp historien och gjort den mera komplett.

Blodslinjen

2010-11-18T09:18:00.002+01:00

av Maggie Shayne

Jag vill börja med att erkänna följande: Ja, jag lät mig luras när jag trodde att böcker från en Harlequinserie skulle kunna vara bra!

Blodslinjen är från deras nya serie Nocturne, som ska vara en kategori med övernaturlig anknytning. Vampyrer, varulvar och shapeshifters. Så illa kan det ju faktiskt inte vara, eller?

Boken handlar om Lilith som vaknar upp en natt, naken, kall, hungrig och på flykt utan minne. Det enda hon vet är att hon måste fly. Snart nog stöter hon ihop med Ethan. De misstror varandra, men de attraheras av varandra. (Harlequin - remember....). När historien börjar rullas upp visar det sig att de båda är barn av Blodslinjen, barn med en speciell gen - Belladonnagenen - som gör dem till alldeles utmärkta vampyrer.

Men innan de tillåts att bli vampyrer hjärntvättas och tränas de på Farmen, den amerikanska regeringens hemliga uppfödningsplats för mördare (på regeringens uppdrag). Nu är det upp till Lilith och Ethan att hitta tillbaka till Farmen och befria de andra och förstöra anläggningen.

Kasta in en ledsen mamma som letat sitt försvunna barn (Lilith) alltsedan födseln nitton år tidigare, lite het sex, svek och så vidare. En typisk Harlequinroman. Den enda skillnaden är att Lilith inte är en vettskrämd prinsessa på rymmen och Ethan en brunbränd, ensam pirat. *suckar*

Boken var lättläst, oh ja. Den var oxå ett sånt där exemplar som kommer att vara lättglömt.

Hunting ground

2010-11-18T09:13:00.000+01:00

av Patricia Briggs

Anna och Charles, en nybliven varulv och en som levt inte bara genom årtionden utan århundraden har fått i uppdrag att vara med på en sammankomst där det ska bestämmas om huruvida varulvarna ska komma ut ur garderoben eller inte.

Ledaren för samtliga av detta släkte i USA, the Marrok anser att det är dags för detta men ett flertal andra krafter arbetar emot det. Därför vet både Anna och Charles att det kan bli problem, både för dem personligen och mot deras läger som representerar the Marrok. Lägg till detta till en fe med tvetydiga motiv och det faktum att varulvar är en smula hetlevrade så har ni historien.

Den här serien om Anna och Charles knyter på sätt och vis samman till historien om Mercy, men trots det kan jag inte riktigt hitta samma "magi" i dem. Det har med andra ord tagit ett tag att arbeta sig igenom både tidigare böcker om dem och Hunting Ground.

Dålig är den inte, men inte heller något jag skulle kasta mig över.

Silver Borne

2010-11-15T17:44:00.001+01:00

Jag väntar fortfarande på Silver Borne, den senaste i serien om Mercy Thompson. Det har jag gjort så länge nu att jag har tappat räkningen på veckorna som kommit och gått.

Den finns förvisso att beställa som inbunden bok och tro mig, det är NÄRA att jag liksom bara "råkar" slinta med tangenterna och klicka hem den. Men näe, jag har ju resten av samlingen i pocketutgåva så då vill jag ju förståss ha även denna som pocket.

(För att inte tala om att det skiljer si så där en hundring eller mer på priset!)

Dock har jag insett att detta måste vara en oerhört populär serie och en väldigt efterlängtad bok med tanke på att den inte finns i pocketutgåva någonstans i Sverige och att den är restad från förlaget. *suckar och stönar*

Det har inte blivit läst så mycket på sistone, läslusten liksom tonade av när inte Mercy anlände lika snabbt som önskat. Men för att se det från den ljusa sidan - jag har pysslat massor. *s*

Cry wolf

2010-10-14T19:20:00.000+02:00

Anna och Charles har inte blivit riktigt lika goda vänner till mig som Mercy, Adam, Samuel och Stefan. Och Brans flock är inte riktigt lika karismatisk som Adams flock.

Men jag tror nog att vi kan bli riktigt goda vänner vad tiden lider (dvs ju djupare jag sjunker in i boken). Vissa saker måste man ju ge lite tid för att de ska utvecklas och eftersom Anna är en försiktig tjej som livet hanterat hårt så tar det nog en stund innan hon släpper någon in på livet.

Bortsett från Charles då - där var det liksom ögonblicklig kärlek.

Charles och Samuel är bröder, Bran som är deras far är oxå den som uppfostrade Mercy så det är inte en helt ny bekantskapskrets jag beträder utan mer som ....bekanta som börjar bli vänner. ;)

Så även om jag saknar Mercy (hur herregud lång tid kan det ta innan den jäkla boken levereras till företaget jag beställt den från så den kan levereras till mig?????) så känns det helt okej att fortfarande röra sig i den där andra världen och lära känna lite fler figurer där.

(Besatt? Vem? Jag??? *blinkar*)

Stjärnsystrar

2010-10-03T11:55:00.000+02:00

"Vi måste bege oss ned under jorden, slåss mot alla faror vi må stöta på, för vi är systrarna som sover under stjärnorna." // Ur boken Darling Jim

Darling Jim

2010-10-03T11:52:00.000+02:00

Jim är karismatisk, mörk och lockande. Han trollbinder sin publik när han åker runt och berättar historier, speciellt med historien om mannen som är så ond att han som straff förvandlas till varg och endast kärlek kan ge honom livet tillbaka som man. Jim trollbinder kvinnorna runt omkring sig oxå, förhäxar dem med sin mörka charm och får dem att göra vad som helst för kärleken, för honom...

Men där Jim dånar fram på sin stora röda motorcykel lämnar han ett blodigt spår efter sig...

När han kommer fram till den lilla byn Casteltownbere träffar Fiona honom och blir förtrollad, men efter endast en natt tillsammans drar Jim vidare. Men Fiona följer efter honom och upptäcker något som sedan sätter inte bara henne utan även hennes nära och kära i fara. Snart har alla tre systrarna Walsh någon slags relation till Jim, som smugit sig in i deras liv genom mostern Moira som han förfört. Moira är lyckligare än någonsin förr men systrana Fiona, Roisin och Aoife avser inte att låta Jim stanna kvar i deras liv under någon längre tid utan planerar att göra sig av med honom med alla medel, både tillåtna och otillåtna.

På framsidan av boken står det "Omöjlig att lägga ifrån sig" och jag kan bara hålla med om detta. De två historierna, den om prinsen som förvandlas till varg och den om systrarna Walsh´s öde binds samman på ett bra och fängslande sätt och jag fortsatte att läsa och läsa. Man kan väl säga att Jim inte bara trollband kvinnorna i boken utan även mig.

Jag skulle gärna läsa något mer av Christian Mörk, men.... det verkar inte som att det finns några fler böcker översatta till svenska och eftersom danska inte riktigt är min starka sida så får jag nöja mig med att säga: Läs Darling Jim! Den är fängslande bra!

Kick-ass

2010-10-03T11:32:00.000+02:00

När vi hyrde filmen hade jag uppfattningen om att detta var en action-film för barn. Den ser ju gullig ut och ingenting kunde egentligen ha förberett mig på vad som väntade...

För det är inte någon gullig barnfilm om seriehjältar, inte heller är det en renodlad komedi eller parodi på seriehjältefilmerna som har prånglats ut sista åren.

Det är en film helt i sin egen genre måste jag säga.

Hit-girl är liten och gullig o ja, men ack så livsfarlig. Hennes far Big Daddy är......... tja urtypen för töntig seriehjälte i form av Nicholas Cage och Kick-ass är tja.... en kåt, töntig tonåring som vill förändra världen.

Och filmen den är....? Oväntat blodig, brutal och gullig på en och samma gång. Jag som inte är jätteförtjust i seriehjältefilmer kunde inte låta bli att förtjusas av denna lilla hjältinna. Filmen är utan tvekan töntig, skulle ha varit en riktigt dålig rulle om den varit allvarligt menad med vuxna i alla huvudrollerna men i den här versionen blir den töntigt bra på något lustigt sätt.

Och lite på att slutet är som gjort för en uppföljare! Mer uppföljar-slut på film finns inte...

Hachiko

2010-09-26T18:19:00.001+02:00

En liten akita-valp hittas övergiven och ensam på en tågstation av en man (spelad av Richard Gere) och det tar inte lång tid innan alla inser att valpen och mannen var menade för varandra då de blir oskiljaktiga. Varje dag följer Hachiko husse till tågstationen och varje eftermiddag väntar han på honom där...

Varje dag.

Till och med när husse dött och inte längre kommer hem med tåget väntar Hachiko där dag efter dag, i alla väder, alla årstider och med samma lugna tålamod. Och väntar och väntar och väntar.

Filmen bygger på en sann historia och på den riktiga tågstationen står faktiskt en bronsstaty av Hachi på den plats där han varje dag väntade på sin husse i nio års tid. Bara att läsa på baksidan fick mig att VETA att jag skulle gråta, och mycket riktigt - floder av tårar har runnit nerför mina kinder. Ögonen är alldeles rödsprängda och jag har ett blödande hjärta. *S*

Om det är en sak jag är glad över är det att jag INTE såg filmen på bio för det hade varit en riktig pärs, mycket bättre att se den hemma, ensam, där man kan låta tårarna flöda fritt. Och se den SKA man!

Nej, nej, nej och nej - det kan inte vara sant!

2010-09-24T18:35:00.000+02:00

Efter många om och men hittade jag till slut Silver Borne - den senaste i raden av Mercy Thompson noveller skrivna av Patricia Briggs på Cdon.com. Så även om det blev dyrare att beställa den därifrån än från Adlibris som brukar vara mitt förstahandsval så gjorde jag det.

Den fanns ju i lager och var beställningsbar.

Trodde jag ja. Jo pytt, efter ett bekräfelsemejl att boken var på väg kom ett nytt som meddelade att boken var slut hos leverantören och skulle skickas så fort den åter fanns i lager. MEN HALLÅ! Den fanns ju - trodde ni jag skulle ha lagt en beställning annars????????? Va? Va? Va?

Gone is gone

2010-09-23T19:22:00.000+02:00

Jag drog ju i inlägget nedan lite liknelser mellan Gone och Under the dome. Och nu verkar det onekligen som att denna bok går samma öde till mötes som Kings gjorde tidigare i år. Dvs den hamnar oläst i någon hög med böcker någonstans och samlar damm.

Jag vet inte riktigt vad det är med just den här sortens historier som gör att jag inte fastnar för dem och sträckläser böckerna, för i grund och botten är ju historien väldigt intressant. Jag gillar ju tanken med hur ett isolerat samhälles innevånare kan tänkas reagera och hur en överlevnadsinstinkt kan bli till en grym maktkamp. Och så vidare - ni fattar grejen va?

I normala fall gillar jag den idén och liknande böcker, men nu.... Lost slutade jag se nästan omgående på tv, Under the dome ligger oläst i sovrummet och ger mig dåligt samvete och har fått Gone som bästa polare på obestämd tid.

Problemen hopar sig...

2010-09-19T17:29:00.000+02:00

När alla över 15 år försvann spårlöst och plötsligt försvann även all kompetens som vuxna har. Inga brandmän finns kvar, inga läkare, ingen polis, ingen med ett yrke eller erfarenhet. Kvar finns bara vilsna tonåringar och deras yngre syskon. Och något annat, något som är skrämmande och som kommer att skapa ännu mera problem...

Jag har inte kommit så långt i boken ännu, men har redan börjat dra liknelser till Stephen Kings bok Under the dome. För i den här boken precis som i den finns där ett osynligt hinder som isolerar barnen och som har brutit all kontakt med yttervärlden. Skillnaden är att i Kings bok överlever alla, vuxna som barn och den är mera inriktad på hur de vuxna hanterar katastrofen. Uppenbart nog så borde ju en ungdomsbok handla om ungdomar....*S*

Gone

2010-09-18T12:01:00.001+02:00

av Michael Grant

Jag har köpt och börjat att läsa en ny bok som heter Gone. Den finns både på engelska och svenska men jag köpte den på originalspråket (eng) eftersom det var hundra kronors skillnad på priset.

Boken har definitivt inte någon lång startsträcka, man kastas genast in i handlingen med dunder och brak - eller kanske snarare väldigt ljudlöst men synligt. Ena stunden sitter klassen och lyssnar/tittar på sin lärare och i nästa stund är han borta. Inte för att han gått ut i korridoren eller ens med ett poff, utan bara borta. Och inte bara han försvinner utan oxå alla andra vuxna. Och det visar sig snart att alla äldre än 15 har försvunnit i den lilla staden Perdido.

Allt förändras från en stund till nästa och .... längre än så har jag inte kommit.

Boken verkar mycket lovande! Och för er som undrar - ni hittar den inte i hyllan för vuxna utan i hyllan för ungdomslitteratur. När man läser om boken är den åldersmässigt riktad mot 13-15-åringar. Men vem bryr sig?

Iron Kissed

2010-09-18T11:46:00.000+02:00

av Patricia Briggs

Jag har varit "fången" I Mercy Thompsons värld hela veckan. Jag tror att jag har spenderat varenda liten ledig stund med att läsa vilket betyder att tv:n och allt annat har fått komma i andra hand.

Boken var lika bra som övriga i serien och nu väntar jag med spänning på nästa del. Vill ni veta mer om boken så se tidigare inlägg.

Paranormal romance

2010-09-15T17:30:00.000+02:00

Som jag säkert har nämnt tidigare har jag tyckt att Sookie Stackhouse novellerna, Patricia Briggs böcker om Mercy och övriga känns som en blandning av övernaturligt och harlequin. Föga förvånande har jag upptäckt att Charlaine Harris mfl också skriver för just Harlequin.

Jag har förstått att det kommer att komma en ny genre på Harlequin som ligger inom just den genren, jag har inte tidigare hittat något bra ord för den men har kategoriserat den under Vampyrer/Varulvar/Shapeshifters, men som faktiskt kallas Paranormal romance. Detta är inte något som finns i Sverige ännu och inte något jag är säker på att det kommer att komma, men...

I boken Mörkervarelser finns det i slutet av boken en liten annons om att Harlequin kommer att lansera en ny serie böcker så det ligger väl nära till hands att tro att det är denna: Paranormal romance . Det finns ingen information att hitta på deras svenska hemsida (som förresten suger - om ni ursäktar ordleken).

Men att detta är en genre som är enormt stor i USA har jag redan anat och lite förvånat har jag undrat varför den inte slagit igenom här hemma? Annat än på ungdomsböcker fronten då. Där jag knappt kunde hitta någon litteratur alls i den här genren på vuxensidan fanns det ett helt skepp för den på ungdomssidan i butiken jag besökte idag.

Något som bevisar min misstanke kan om inte annat vara att det over there finns en hel blogg bara tillägnad Paranormal romance. Om jag orkade engagera mig lite mer i internetvärlden skulle jag säkert finna ännu mera bloggar och sajter inom det här forumet. Men jag nöjer mig så här.

Och konstaterar med bara lite rodnande kinder att kommer den här genren att lanseras på svenska Harlequin är det nog jag som skaffar en prenumeration........

Iron Kissed

2010-09-14T15:01:00.001+02:00

Mina äventyr med Mercy fortsätter. I den här boken får Mercy problem när hennes gode vän Zee fängslas oskyldigt anklagad för ett mord han inte begått.

Mercy får av både feérna, varulvarna och annat oknytt klart för sig att de INTE tänker acceptera att hon lägger näsan i blöt, men hur kan hon låta bli när det står klart att Zee kommer att offras fastän han är oskyldig?

Inte ens att Zee själv vägrar att träffa Mercy och gör klart för henne att han tänker inkräva hela lånet på verkstaden omgående får henne att lägga ner sitt sökande. Och som vanligt sätter Mercys envishet henne i trubbel.

Mycket trubbel. Sådant som kan vara dödligt trubbel.

Men vad vore väl Mercy om hon var en alldeles vanligt timid människa som håller sig så långt borta från problem som möjligt? Och vad vore väl Mercy om hon inte alltid envisades med att lägga näsan i blöt och trotsigt göra allt som hon blir tillsagd att inte göra?

Som om det inte vore nog med att Zee sitter i fängelse och att feérna inte är alltför glada på henne, dessutom måste Mercy bestämma sig för om det är Samuel eller Adam hennes hjärta slår lite extra hårt för och det är inget lätt val.

Som vanligt kan jag bara säga: Jag älskar de här böckerna! Jag diggar Mercy! Jag har en mycket levande bild framför mig av både henne, Samuel, Adam, Stefan, Zee och alla de andra. Och ja...... jag har redan börjat läsa nästa bok i serien som tyvärr är den sista. (Eller ja, det finns iaf inte fler utgivna)

Edge of darkness

2010-09-14T14:51:00.001+02:00

Thomas Cravens dotter dör i hans famn efter att ha blivit skjuten vid faderns hem. Inledningsvis utgår utredningen från att det var Thomas som var det tänkta offret, då han är polis letar man efter mördaren utifrån att det är någon brottsling som vill hämnas på honom.

Men Craven själv misstänker snabbt att så inte är fallet och utgår istället från att hans dotter var det tilltänkta offret och han börjar att nysta i hennes liv för att kunna hitta mördaren.

Filmen var riktigt bra, jag var inte ens i närheten av fast forwardknappen fastän filmen emellanåt är både eftertänksam och långsam. Jag fick lite film de noir känsla av den då det är en mörk tragisk historia om en far som förlorat kontakten med sin dotter och nu får ta del i efterhand av hennes liv samtidigt som han letar hennes mördare.

Det är en mörk, dyster historia precis som sig bör med tanke på noir-känslan som dök upp och den bjuder dessutom på ett oväntat slut som faktiskt ger filmen en extra poäng bara det.

Hey Mercy!

2010-09-09T17:45:00.000+02:00

Äntligen har bästa väninnan Mercedes anlänt till mitt hem, jag planerar att umgås mycket intensivt med henne under några dagar framöver... bara så ni vet. *s*

Iron kissed och Bones Crossed har landat i min brevlåda idag och ingen kunde vara mer nöjd än jag. Det måste nog erkännas att jag verkligen diggar Adlibris som levererar snabbt, gratis och mot fakturabetalning.

Och jag måste nog oxå medge att jag VERKLIGEN gillar den här serien. Nästan så mycket att Mercy har brädat Sookie, men bara nästan med tanke på att Sookie-novellerna finns det fler av.

Jag hoppas att jag ska bli lika fängslad av de här två böckerna som de två föregångarna och bara för sakens skull kan jag väl påpeka att jag har en tendens att verkligen fastna i de här historierna och med tanke på det är det nog rätt bra att helgen är nära.

See ya!

Aha

2010-09-08T18:39:00.000+02:00

Jag läste ut boken The laughing corpse igår kväll där miss Anita Blake har huvudrollen. Och imorse kunde jag äntligen sätta fingret på vad det är med just Laurell K Hamiltons böcker som "stör" mig.

Anita är en animatior och har som yrke att återuppväcka de döda och skapa zombies. Och där har vi det - ZOMBIES. Jag har väldigt svårt för zombies både i film- och bokform. De varken fascinerar, skrämmer eller roar mig. Det spelar ingen roll vem som skriver om dem eller vem som regisserat filmen, det finns ingenting tilltalande med zombies.

Och där har vi förståss orsaken till att Anita blev brädad av Mercedes trots att även hon umgås med vampyrer och annat oknytt. Zombiesarna tar i alla fall i ovanstående, nyss lästa bok för mycket plats för att jag ska vara helt såld. Nu inväntar jag istället paketet med mina hett efterlängtade böcker (del 3 och 4) om Mercedes Thompson.

Mina ögon har öppnats...

2010-09-06T16:53:00.000+02:00

...för en ny värld.

Tack vare att det idag är lika lätt att få tag på utländsk litteratur som det är att finna svensk litteratur så har mina ögon öppnats för en del serier jag förmodligen hade missat annars. Jag har insett att vampyr/varulvs/shapeshifter-litteraturen är enormt framgångsrik på andra sidan oceanen ( i USA för den som inte förstod det) och jag har när jag väl började läsa den förstått varför. :)

Först ut var Sookie Stackhouse-novellerna som ligger till grund för den iaf i USA ytterst populära serien True Blood (som dock verkar ha haft sämre genomslagskraft här i Sverige) och jag sträckläste alla böcker som var utgivna och har sedan väntat och väntat på de senaste novellerna som i princip landat i min brevlåda samtidigt som de gavs ut. *s*

Så kär som jag är i Sookie måste jag dock medge att Charlaine Harris noveller om Harper och Tolliver - Grave Sight - inte riktigt fångade mig på samma sätt utan är mera blaha-läsning än fascination och snudd på besatthet.

Sen snubblade jag över Anita Blake. Och gillade det jag läste. Där har jag kommit till bok nummer två i serien skriven av Laurell K Hamilton och fler kommer det att bli. Men innan jag hunnit beta av hela den serien ramlade jag av en slump över en annan stjärna som med sin lyskraft fångade mig.

Mercedes Thompson är Patrica Briggs skapelse. Och det är en tuff brud med en massa skinn på näsan som umgås med både varulvar och vampyrer, feer och häxor så där bara till vardags liksom. Det här är utan tvekan min nya besatthet med tanke på att genast när jag läst ut Blood Bound som är den andra boken i serien så var jag bara tvungen att beställa nästa bok i serien (och jag råkade visst slinta med fingrarna så även del 4 är på väg hem till MIN postlåda *blinkar*)

Tänk vad jag hade kunnat gå miste om ifall inte Adlibris och andra boksajter fanns tillgängliga med all den här grymt härliga litteraturen som by the way INTE går att hitta på biblioteket, iaf inte där jag bor! Och tänk vilken tur att jag har underhållit min engelska under åren så att jag utan problem kan sluka böcker även på det språket. För att hoppas på att allt ska bli översatt till svenska är nog att hoppas lite väl mycket även om Sookie-böckerna nu börjat översättas...

En liten fundering: Hur kan det komma sig att denna litteratur som är så enormt stor i USA, otänkbart stor inser jag när jag börjar googla, är så liten i lilla kyliga Sverige? Är vi så fantasilösa att vi inte kan ta till oss en värld där andra varelser än oss existerar?

Mörkervarelser

2010-08-30T16:08:00.001+02:00

av Charlaine Harris, Maggie Shayne och Marilyn Tracy.

Det enda bra med den här boken var omslagsbilden vill jag påstå.

Jag har tidigare - här eller nån annanstans - sagt att den nya vampyrlitteraturen är som en blandning av skräck och harlequin-romaner.

Den här boken var tyvärr betydligt mera av den andra sorten än den första. Här är det elektricitet, tung andning, bultande hjärtan och oskuldsfulla möer för hela slanten. Och jodå - den mörka främlingen som de faller handlöst för är hård på mer än ett ställe på kroppen, konstant och hela tiden.

Men nej då, det var inte med rodnande kinder jag läste de här novellerna utan snarare med en lätt ton av gröna nyanser i ansiktet med tanke på hur kräkfärdig jag kände mig.

Harris har INTE lyckats slå an den lyckade tonen från Sookie Stackhouse-novellerna och de övriga författarna kunde man nästan misstänka att de har som yrke att författa mjukporrmanus...

Med andra ord: Köp för himmelens skull inte den här boken, läs den inte ens. Om ni nu inte är väldigt förtjust i Harlequin och tantsnusk då förståss... Eller är tonåring som inte läser med kritiska ögon utan med drömmande blick. Eller nåt sånt...

När skymningen faller

2010-08-23T20:09:00.002+02:00

av Joy Fielding

Boken handlar om fyra kvinnor i 30-årsåldern som av en ren slump träffas och blir goda vänner. Det är Chris, Susan, Barbara och Vicki. Alla är väldigt olika varandra men gruppen bildar en dynamisk enhet och trivs ihop.

Deras livsöden som flätats samman kommer dock att se väldigt olika ut, Chris är den glada tjejen som tynar bort under sin tyranniske mans terror och misshandel - kommer hon någonsin att klara av att lämna honom innan det är för sent? Susan den vardagliga alldeles vanliga kvinnan som lever ett typiskt amerikanskt svenssonliv - men som drömmer om att utbilda sig vidare och få en examen. Vicki den livfulla advokaten som satsar stenhårt på sin karriär - frågan är vad hon är beredd att offra för att nå sina mål? Barbara är den fd skönhetsdrottningen som gör vad som helst för att behålla sin ungdom och sin man - men är plastikkirurgi och skönhetsmedel vägen till ett lyckligt äktenskap?

Två decennier senare sitter Susan och funderar över hur livet kunde bli som det blev och vad det egentligen som gick fel när åren passerade.

Jag vet inte om jag riktigt håller med Svenska Dagbladet som skrev att det var en bok som var omöjlig att sluta läsa, men jag har i alla fall läst ut den trots att jag köpte den igår. Vilket iofs mera beror på dåligt väder och en lust att fly till någon annan dimension än att boken var otroligt gripande...

Nytt i bokhyllan

2010-08-22T14:33:00.000+02:00

Drömfångaren - Unni Lindell
När skymningen faller - Joy Fielding

(Det är faktiskt andra gången jag köper Drömfångaren. Första gången visade det sig att omslaget dolde en annan bok..... Och vad lärde jag mig av det? *blinkar*)

From Paris with love

2010-08-22T14:25:00.000+02:00

Actionrulle med John Travolta ochJonathan Rhys Meyers

John Travolta gestaltar som vanligt en cool badass kille (skurk eller hjälte spelar ingen roll när det är Travolta - det är badass i vilket fall som helst...) Och Jonathan Rhys Meyers troligen mest känd från tv-serien The Tudors spelar den snälla killen som gärna vill bli agent "på riktigt".

Naturligtvis får dessa två ett uppdrag tillsammans. Och sedan verkar Rhys Meyers enda rollprestation bestå av att springa omkring med en urna full med knark medan Travolta skjuter folk på löpande band och levererar dåliga skämt mellan skotten.

Ska jag vara helt ärlig var nog den enda bra scenen i hela filmen den i början där Rhys Meyers får i uppdrag att placera en liten avlyssningsgrej på kontoret hos nån minister av nåt slag och allt bara strular för honom.

Sen tar nämligen dödandet vid, det pangas och skjuts hejvilt och folk ramlar ner döda till höger och vänster eftersom "hjältarna" försetts med riktiga kulor medan skurkar av idag uppenbarligen har både lös ammuniation och är mer eller mindre blinda.

Nej, det här var en film som gott kunde ha fått stå kvar i hyllan outhyrd. I alla fall för min del...

Wallander Vittnet

2010-08-22T14:08:00.002+02:00

Den senaste delen i Wallanderserien handlar om en liten flicka som blir vittne till när en man gör sig av med två döda mäns kroppar. Den ena är hennes bror... Samtidigt förbereder sig åklagaren Katarina Ahlsess för rättegång mot en man som åtalats för människohandel. En man som inte skyr några medel för att gå fri.

Två historier vävs samman till en och Wallander är ju Wallander så filmen bjuder på exakt vad man förväntar sig. Kanske en smula seg, men inte dålig. Gillar man Wallander och har sett alla tidigare filmer ska man såklart även se denna.

Till dess din vrede upphör

2010-08-22T14:00:00.000+02:00

av Åsa Larsson

Jag skulle kunna säga att jag gillar Åsas böcker därför att de utspelar sig i norr, på ställen jag känner till eller har hört talas om. För att hon speglar en del av landet som allt som oftast faktiskt glöms bort när det kommer till böcker och film. En landsände som faktiskt existerar men som får väldigt lite uppmärksamhet.

Men även om det var anledningen till att jag köpte den första boken Solstorm så är det inte därför jag med spänning både köper och läser böckerna av henne.

Larsson skriver bra, man kastas rakt in i historien och liksom bara sugs med in i boken och BLIR en deltagare i historien. Den här boken handlar om Wilma och Simon som försvinner när de dyker efter ett gammalt störtat plan. Wilma hittas så småningom mördad och Anna-Maria Mella kastar sig in i utredningen tillsammans med kammaråklagare Rebecka Martinsson.

Vem har gjort det? Och varför? Vad är det som är så viktigt att dölja?

Åsa tecknar sedan skickligt upp en mörk historia, som till stor del utspelar sig under andra världskriget när nazisterna fanns i Sverige, utnyttjade svenska järnvägar och hamnar och lokala åkerier. Där döljer sig skam och ånger och en hemlighet som till varje pris ska förbli en hemlighet om det så kostar liv. Samtidigt i nutid får läsaren en inblick i hur ättlingarna får bära upp föräldrarnas bördor och hur miljön faktiskt formar barnen och slutligen gör dem till de de är som vuxna.

Jag gillade den här boken liksom de andra. Det tilltalar mig att läsa kriminalhistorier som faktiskt utspelar sig i den norra landsänden för det ska då gudarna veta att inte är vi förskonade här heller från ond bråd död, kriminalitet och onda människor. Eller poliser som kämpar för att lösa brotten och göra världen till ett säkrare ställe.

Vissa meningar liksom bara fastnar...

2010-08-21T17:20:00.000+02:00

"Wilma svär så det osar över matteboken. Guds änglar får gåshud som hon låter."

(Till dess din vrede upphör, Åsa Larsson)

Cougar town

2010-08-05T20:29:00.000+02:00

Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen - Cougar Town är GLAD-tv.

Jag skrattade gott när jag såg serien första gången och jag skrattar lika mycket nu när jag ser repriserna av den. Skulle jag få för mig att köpa en serie på DVD är det utan tvekan den här.

Undrar hur många gånger jag kan se den och skratta lika mycket?

Dessutom har låten Single Lady med Beyonce lyckats fastna i huvudet på mig, den kan jag lyssna på om och om igen. *S* Fast jag hade förståss inte uppfattat att det var Single lady hon sjunger utan jag har glatt sjungit "I´m a singelette" gång efter gång när jag har jagat bort kråkorna här ute med mitt "sköna" sjungande.

*skrattar*

Dagspress

2010-08-05T07:39:00.002+02:00

Ilband undrar jag varför jag överhuvudtaget bryr mig om att läsa tidningarna, i synnerhet kvällspressens tidningar för det handlar ju ändå bara om mord, katastrofer och elände. Inga solskenshistorier där inte...

Dawson´s creek

2010-08-03T17:59:00.000+02:00

En annan serie som jag (kanske med lite rodnande kinder) måste erkänna att jag älskade på den tiden när det begav sig är:

Dawson´s creek.

Fast jag var inte förtjust i James Van der Beek som hade huvudrollen som Dawson, mitt hjärta slog så där lite i hemlighet för Pacey - alltså Joshua Jackson.

Så där då hade jag lättat mitt hjärta om det då. Fast å andra sidan: Det är nog svårt att hitta en tjej som INTE gillade den här serien när den gick...

(Och om nu någon absolut skulle vilja ge mig hela samlingsboxen på dvd så skulle jag INTE tacka nej... bara så ni vet liksom.... *s*)

Hur som helst så såg jag på nån skvallersajt att James har gått och gift sig under den gångna helgen. Och när jag såg bilden så förstod jag varför jag aldrig var riktigt förtjust i Dawson, för säg vad ni vill men karln är ju inte direkt vacker va?

Men oavsett om han har utseendet med sig eller inte så blev det ytterligare en sån där liten nostalgitripp när jag såg den. Och då kunde jag ju inte låta bli att googla på serien, och då kunde jag inte låta bli att häpna över priset på dvd-boxen.

Hela 899 kr + frakt var betydligt mer än jag kunde tänka mig att betala för en nostalgitripp någon regnig hösthelg.

Återigen - jag skulle inte tacka nej till serien.... *s*

Den förlorade symbolen

2010-08-03T09:10:00.000+02:00

av Dan Brown

Robert Langdon är tillbaka i bokform och nu när boken äntligen kommit ut i en bättre prisnivå än i vintras så kunde jag inte längre hålla mig utan köpte den. Och sträckläste den.

Robert får en sista-sekunden-inbjudan till att hålla en föreläsning i Washington. Föga anar han att denna inbjudan bara är en del av en mycket sjuk mans intriger och spel för att uppnå sitt eget bisarra mål. När goda vännen Peters hand (och underarm) hittas på Capitolium börjar han inse att något är fel, väldigt fel.

Och där börjar jakten på den förlorade symbolen.

En resa in i frimurarnas värld och riter, en inblick i symbolernas och mystikernas väl dolda värld och en jakt på både symbolen som ska rädda Peters liv och upplysning påbörjas. (Och jag som älskar att kastas rakt in i historien när jag öppnar en bok bläddrar ivrigt genom sida efter sida)

Utan att avslöja för mycket ska jag bara säga att jag verkligen sträckläste boken så gott det nu går när man både jobbar, har gäster och en stadsfestival i full rulle runt knuten. Om det är för att författaren är så hemskt bra eller för att jag älskar mysterier och alltid fascinerats av det fördolda låter jag vara osagt. Men boken är bra, väldigt bra. Och inte kan jag låta bli att hoppas att det blir film av den........

Ally McBeal

2010-08-03T07:37:00.000+02:00

En artikel i Aftonbladet om Lisa Nicole Carson som spelade Allys bästa väninna i serien Ally McBeal fick mig att bli en smula nostalgisk och börja tänka på serien. Det var länge en av mina absoluta favoritserier. Jag älskade smått neurotiska Ally och livet som advokat på vad som måste vara världens knäppaste advokatbyrå.

Att serien till slut - precis som alla andra serier som hålls vid liv för länge - spårade ut totalt och att jag inte följde den till slutet är en annan femma.

Plötsligt drabbades jag av en stor lust att köpa serien på dvd och plöja igenom den från början igen och återuppliva bekantskapen med Ally...

Moon called

2010-07-26T14:07:00.001+02:00

av Patricia Briggs

Mercedes Thompson jobbar som bilmekaniker och har en ursexig men nog så irriterande granne som lägger sig i lite väl mycket - det skulle kunna vara början på en harlekinbok eller hur?

Men riktigt så enkelt var det inte för Mercy lever inte i samma värld som oss läsare utan i en parallell värld där varulvar, vampyrer, feér och shapeshifters (formskiftare?) existerar likväl som häxor och demoner. Mercy är själv en shapeshifter, ett arv från indianska urfäder med magiska krafter (jaja, jag vet - det låter urtöntigt översatt till svenska) och hennes granne är en varulv.

Bokens handling är iaf att Adam - den sexiga grannen - blir överfallen och nästan dödad av ett gäng andra varulvar och även om Mercy hinner rädda honom så saknas hans tonårsdotter vilket leder till att Mercy dras in i jakten på henne och på mördarna / kidnapparna. En jakt som involverar kreatur av alla herrens slag (läs ovanstående uppräkning).

Och ja, igen, jag inser hur töntigt det låter när jag skriver om det. Som något väldigt udda, men jag råkar gilla den här genren och gillade boken. Så för er som kan förbise den töntiga texten ovan - läs boken!

Den svenske kannibalen

2010-07-26T05:49:00.000+02:00

av Pelle Tagesson.

"Det är som en skräckfilm. Det konstiga är att när jag sitter och pratar med en människa kan jag tänka på hur det skulle vara att plötsligt hoppa på honom och skada honom." Citat Lennart.

En i allra högsta grad en sann historia. Den handlar om Tommie som vaknar en morgon av att hans sambo Anna brutalt knivmördas mitt framför ögonen på honom. Och det är bara början på hans mardröm. På några timmar förlorar han inte bara sin sambo utan blir också misstänkt för mordet och förlorar sin tre månaders son då sociala myndigheterna griper in och tar honom.

Och den handlar om Lennart. Som är den verklige mördaren men som kommer undan eftersom polisen efter de där få timmarna av spaningsarbete fastslår att det är Tommie som mördat sin sambo. Lennart som är udda, som lever i sin egen värld och skapar sina egna regler.

Lennart som inte bara mördade sin fostersyster utan oxå drack hennes blod och åt av hennes kött. Och som i slutändan kom att mörda ännu en av sina fostersystrar, lika brutalt och lika rått.

Det är en sann historia, en som ni läst om i alla kvällstidningar 2006 och sedan i ett flertal olika tidningar genom åren. Och att den är sann, det är vad som gör den här boken så fruktansvärt hemsk!

Läs den!

Två böcker...

2010-07-25T17:02:00.001+02:00

.... jag la undan inom en kvart:

Höstoffer av Måns Kallentoft - jag klarar inte riktigt av hans sätt att skriva med massa flum och korta avhuggna meningar.
Legion av ? (kommer ej ihåg) som skulle vara en riktig skräckis i stil med Exorcisten. Oxå flummig, svävar ut i udda tankar kring Gud och gud vet vad...

Och en bok som jag mer eller mindre sträckläste:

Fear

2010-07-11T07:47:00.000+02:00

På trean igår visades inte alls den utlovade filmen Fear med Ally Sheedy i huvudrollen och med övernaturliga inslag, men det är inte jag som är vimsig utan tv-bolaget som lämnat information till tv-guiderna (ja de på Internet oxå) om att det är den filmen som visas.

Men glöm det.

För Tv 3 verkar ha svårt för att veta riktigt vad de gör, det är nämligen inte första gången de uppger att en film ska visas och visar en annan. I det här fallet var i alla fall titeln rätt. De visade nämligen en film som heter Fear.

Men med Reese Witherspoon och Mark Wahlberg i huvudrollerna i en rulle som handlar om en 16-årig tjej som träffar en kille som visar sig vara allt utom charmig och trevlig.

Bra jobbat tv 3.....

På dumburken ikväll:

2010-07-10T16:33:00.000+02:00

Vanligtvis bjuder inte televisionen på något sevärt mitt i sommaren oavsett veckodag eller tid. Men ikväll har jag ändå lyckats vaska fram några "guldkorn".

Fear på tv3 kl 21.00 - Från 1990 med Ally Sheedy som en kvinna med spirituella krafter eller vad man nu ska kalla det som hjälper polisen att lösa knepiga mord. En thriller som kom direkt på dvd om jag inte minns fel men som är helt okej om man gillar det temat.
Hajen på tv4 kl 23.00 - En klassiker utan jämlike. Många Hajen-filmer följde på denna, både uppföljare och dåliga kopior. Ingen slår originalet!
Copycat på kanal 5 kl 22.00 - Sigourney Weaver spelar psykologen Helen som lever ett stillsamt och undanskymt liv långt från rampljusets sken efter att ha varit nära att bli en seriemördares offer. Frågan är om hon verkligen har kommit undan?
Rocksystrar tv 4 film kl 21.00 - Inte omskriven som en av Goldie Hawns bästa filmer men en charmig feelgood-film som oxå väcker en liten tankeställare: Vad är mera tragiskt, att gå i exakt samma fotspår som för 20 år sedan eller att ha "mognat" så mycket att man förträngt hela sitt gamla liv?
The Blairwitch project tv 4 film kl 00.15 - 90talets stora snackis! En film som reklamfördes och hypades som aldrig förr. Jag säger inte att den är varken bra eller skrämmande, jag säger bara att den är värd att se bara för att det var en sån snackis och för att den senare har varit inspirationskälla till många, många filmer.

Så om ni inte har något emot att se en gammal rulle (oavsett om ni sett den tidigare eller inte) så finns det lite att välja på under kvällen. Vad väljer ni att se ikväll? Några tips?

Har du hört ryktet om Morgans

2010-07-10T15:16:00.000+02:00

Eftersom väderleksrapporten pekade mot en grå och regnig helg slog vi till och hyrde tre filmer (tre filmer / tre dygn) och eftersom det kändes som att något med lättsam humor skulle kunna lätta upp tillvaron en trist dag när regnet bara öser ner så blev den här filmen en av de tre.

Detta eftersom vi sett trailern för filmen och skrattade till den.

Men vad som beskrivs som en komedi är i själva verket (allt enligt min egen åsikt då...) ett trist tragglande relationsdrama a la amerikansk hjälp-dig-själv-bok.

Som ett besök hos familjerådgivningen...

Tiden efter otroheten som ledde till en separation som leder till att teurapeten säger till paret att prata, prata, prata, gå till grunden, varför blev ni kära i varandra från första början. Dejta igen, spendera mer tid tillsammans, hitta tillbaka till varandra.
*yada, yada, yada*

För att bespara er mer klagomål eller en trist sönderpratat film ger jag upp här och säger bara som så här: Se trailern, roas av den, skratta och inse att de tre komiska scenerna är de enda som finns i filmen!